Med en kopp glögg, ett glas bubbel eller varför inte den skojiga kombon glubbel i handen, förväntas man elegant föra sig genom rummet och prata lagom mycket, lagom länge och på en lagom nivå – med lagom många.
Det finns en anledning till att det skrivits spaltmeter med artiklar under rubriker som ”så blir du ett proffs på att mingla” och ”mingla bättre på festen”.
Konceptet kantas nämligen av extremt många fallgropar och det är hur lätt som helst att slinta av den trevliga balansgången, inte minst om man som jag har svårt att hålla sig till de oskrivna mingelreglerna.
Vid första anblicken kan jag nog uppfattas som en skicklig minglare, men min känsla är hela tiden att jag är lite för nyfiken och ärlig för att lyckas hålla samtalet på en lagom ytlig mingelnivå. Det funkar ju inte att stövla fram med sitt glubbel och fråga vad som gör personen i fråga lycklig eller vad den drömmer om i framtiden. (Varning för yrkesskada.)
Även om minglet kräver sin ytlighet och integritet så verkar mångas strävan samtidigt vara att verka så avslappnade som möjligt.
Det är hårfint: Var gärna personlig, men inte privat. Prata gärna om dina barn, men inte för mycket. Bjud på dig själv, men utan att ”overshara”. Drick gärna alkohol, men bli absolut inte berusad. Var engagerad, men helst inte känslomässig. Klä upp dig, men inte så att det sticker ut.
Är det ens möjligt att gå torrskodd från ett julmingel, utan ett enda tramp i klaveret? Jag tror inte det. Och vid närmare eftertanke, vad är det egentligen för fel på att simma omkring en stund tillsammans – mitt i smeten av det personliga, nyfikna och ärliga.
Hur ska vi annars lära känna varandra?
