Nyligen delade Sveriges Arkitekter ut Kasper Salin-priset för “hög arkitektonisk kvalitet” till nybygget Merkurhuset längs med Stora Badhusgatan. Kritiken på sociala medier lät inte vänta på sig.
När Arkitekturupproret strax därefter skulle utse Sveriges fulaste nybyggnationer 2023 kom Hotel Draken vid Järntorget, på en inte så hedrande fjärdeplats med Våghuset vid Masthuggskajen bara ett pinnhål under. Arkitektupprorets val av pristagare rimmade bättre med den allmänna uppfattningen om hur man får tolka reaktionerna på olika digitala kanaler.
Det finns, åtminstone när man gör opinionsundersökningar, ett ideal bland svenskar gällande arkitektur. Framförallt är det “klassisk arkitektur”, alltså det breda begreppet för arkitektur som är före modernismen i mitten av 1900-talet, som föredras. Inte sällan framhålls till exempel sekelskiftesbyggnader med tinar och torn i Linnéstan eller det mysiga Haga med landshövdingeshus som föredömen.
Men om vi tittar tillbaka på hur debatten varit tidigare kring arkitektur så kan vi tydligt se att klagomålen på arkitektur i Göteborg inte är något nytt. Snarare kan vi slå fast att arkitekturgnäll snarare kan betraktas som en göteborgsk tradition.
Vi kan börja med det idylliska Haga som idag av de flesta betraktas som urtypen av god arkitektur, om vi bortser från rivningarna som drog fram under andra halvan av förra seklet. Så här beskrevs dock Haga i C. R. A. Fredbergs sin klassiska verk om Göteborg från 1919: “[Haga är] en av våra tråkigaste stadsdelar. Man går inte dit för att lustvandra. Ej heller för att stimulera skönhetssinnet med pittoreska sensationer.“ Det skulle dröja lång tid innan Haga fick den status som den har idag.
Om vi vandrar vidare till Linnegatan och gatorna kring denna så är de klassiska fem-våningshusen idag oerhört eftertraktade om man också här bortser från sentida rivningar och nybyggnationer. Men också här kan man hitta exempel på hur illa sedda husen var i början av förra seklet. “Denna stadsdel [är] så smaklös i arkitektoniskt avseende som den är. Ett litet torn här, några krumelurer där” skriver Fredberg om det då relativt nybyggda Linnestaden. Han fortsätter att beskriva området med att det vore “ett svårt lidande för en verklig arkitekt att passera en sådan gata”.
Inte heller den idag mäkta populära Lorensbergs villastad från mellankrigstiden har alltid varit älskad av alla. Så här skrev Uno Åhren om de klassiska husen strax innan andra världskriget startade: “De måste saneras, och då blir det icke fråga endast om förbättringar inom lägenheterna utan om en genomgripande stadsplanemässig omdaning av kvarteren som rensar upp i trängseln av byggnader, skaffar utrymme, sol och grönska mellan husen”
Idag är det få som skulle ge sig på vare sig villorna i Lorensberg, landshövdingehusen i Haga eller de pampiga flerfamiljshusen i Linnestaden. Men även dessa hus har det klagats på i historien.
