Jag hör ofta äldre personer säga att de med åldern blivit tryggare i sig själva. Äntligen vågar de säga vad de tycker och sätta sina egna gränser.

”Man får va som man är när man inte blev som man skulle”, brukade min farmor säga. Hon var en riktig krutgumma som trots ett hårt liv alltid hade nära till humorn.  

Men ska det verkligen behöva ta ett helt liv att landa i sig själv? Nog måste det väl finnas en genväg någonstans, medan man fortfarande befinner sig mitt i livet.

Jag tror egentligen att det handlar om något vi hade redan som barn, en självkänsla och ett egenvärde, som vi sedan berövades längs prestationssamhällets fyrfiliga motorväg.

För ett tag sedan intervjuade jag Tomas von Brömssen inför hans stundande 80-årsdag. Jag passade naturligtvis på att fråga vilka lärdomar han gjort under sitt långa och händelserika liv. Efter en stunds betänketid svarade han: ”Att ta det lite lugnt. Att det är okej att inte alltid visa sin bästa sida, verka intelligent och spela upp för att imponera på folk.”

Tänk om samhället kunde bli bättre på att säga precis de orden till sjuåringen som precis börjat första klass, till tonåringen som hamnade i slagsmål på en fest, till 25-åringen som valde fel utbildning och till den 38-åriga tvåbarnsmamman som stretar med sitt livspussel.

Vi behöver då och då säga till oss själva att det är lugnt, det gör inget, vi kan börja om och allting behöver inte bli perfekt.

Jag tror att vi ska lyssna mer på de som redan hunnit springa några varv, förhoppningsvis kan vi lära oss något.

För inte ska man behöva vänta hela livet på att bli en riktig krutgumma.