Han fick cancer i början av året och förloppet gick snabbt, han var död på några veckor. Ännu snabbare gick det med begravningen. Han dog en fredag och begravningen var följande onsdag.
Hans fru fixade allt med den sortens energi som en riktigt stor sorg ger. Men hon kunde inte fixa in oss över pandemigränsen.
I stället fick vi här i Sverige samlas i mitt vardagsrum framför platt-teven. Svartklädda och svenskt Tegnellade försökte familj och vänner desperat få till både kyrkstämning och covid-avstånd.
Via Zoom såg vi in i ett amerikanskt funeral parlour med ett 50-tal amerikaner med munskydd och en begravningsförrättare som talade om min brors beautiful, beautiful wife och hans beautiful, beautiful family och hans friends, som var väldigt beautiful de också. Snart var det som en amerikansk tv-serie och tal följde på tal. Min bror var färgstark så det fanns många galna historier att dra.
Vi på andra sidan Atlanten, skolade i lutherskt återhållsamt sörjande i kyrkan för att ta historierna till kaffet, fick snabbspola känslorna och försöka hänga med.
Självklart gick det som det brukar med Zoom. Jag råkade komma åt en knapp och bilden försvann, så sista delen fick vi huka över skärmen till en laptop. Det var ändå bättre än för kusinen och hans familj som satt i Bro och såg, men inte hörde ett ljud.
Tv-stämningen bröts först när vi åt tillsammans efteråt, då kunde även vi börja sörja och minnas.
Zoom är visserligen ett medel när världen är i lockdown. Men sorgen behöver riktig gemenskap för att orka ut.