Conversens gummisulor fastnar i det klibbiga golvet nedanför bardisken, toaletten med dörrar utan låskolv har svämmat över och ljudnivån på skränet från de spräckta högtalarna utgör risk för hörselskada.

Men det gör inget. För vi har fullt upp med att skratta, skåla, hångla och drömma om det liv som vi just nu lever.  

Så många oförglömliga lördagskvällar som jag genom åren (främst i 20-årsåldern) spenderat på Göteborgs olika sunkhak, då ingenting i hela världen kunde få en att gå hem innan lamporna tändes och förtrollningen bröts.

Det senaste decenniet har tyvärr ett efter ett av mina gamla stammishak klappat igen för att ersättas av dyrkrogar med heltäckningsmatta och kristallkronor.

Inte för att jag har något emot rena (och mjuka) golv, behaglig belysning och musik med existerande bas, men sunkhaken har en viktig plats i stadens kulturliv.

Vi får inte låta gentrifieringen av Göteborgs kroggator utplåna mångfalden och småskaligheten. En annan viktig aspekt är att det måste finnas krogar dit vanligt folk har råd att gå och dricka öl, något som blivit ännu tydligare på senare tid.  

En kylig torsdagskväll i mitten av mars gick jag och fotografen Dino Soldin ut i fatölsvimlet för att se hur sunkhaken står sig i lågkonjunkturen.

Bilden blev tydlig: Andra Långfolket överger inte sitt gemensamma vardagsrum. På rangliga stolar vid klottrade bord byggs vänskapsband och framtidsdrömmar, identiteter och karriärer. Och när man som minst anar det kan sunkhaket med den översvämmade toaletten även bana väg för den stora kärleken, två barn och radhus.