Killarna i klassen, kompisarnas brorsor, pojkvännerna och indiepopbanden på klubb Gump. Under åren runt millenniumskiftet spelade var och varannan manlig varelse i ett band. Flera var dessutom ganska bra. Det är i alla fall min upplevelse som under dessa år upptäckte musikens underbara värld på riktigt.

Men var var de lokala tjejbanden?

Då tänkte vi inte på det men i efterhand kommer funderingarna. Varför nöja sig med att hänga i replokaler och stå och glo framför scenen.  

Jag och mina kompisar hade spelat både blockflöjt och tagit pianolektioner i åratal. Någon hade till och med en gitarr. Dagböckerna svämmade över av mer eller mindre insiktsfulla tankar om livets ups and downs. Perfekt underlag. Men det stannade där. Och det stör mig.  

Vi kunde väl lika gärna som killarna ha tragglat ihop en dänga och ställt oss på scen. Vi hade alla ingredienser förutom... Ja, vad. Självförtroende, hängivenhet, uppmuntran eller talang? Inga faktorer som stoppade de andra.  

Det går inte heller att skylla på skolan eller att någon annan hobby upptog all tid. Om man inte räknar med alla hundratals timmar på kafé Java eller Krasnapolsky. Vi drack kaffe och pratade. Och så har det fortsatt, men med vin och bokklubb som ursäkt. Medan våra killar fortsätter att umgås i “projekt” med sina sletna gitarrer eller runt en boll – gruppaktiviteter. 

Och nu 25 år senare, slår det mig att de senaste banden Mitt i Göteborg har skrivit om har varit renodlat killiga. Visst har vi lyft fantastiska kvinnliga artister också. Men nu efterlyser jag göteborgska tjejband, goa, skräniga och skitbra – som vilket killband som helst.