– Det var ett stort wow. Är vi så här många?

Från att alltid vara i minoritet och leva i små subgrupper, till att gå i ett tåg med 10 000 andra. Det var stort.

Helena Westin tänker tillbaka på 1998, året som markerar födelsen av Stockholm Pride. 25 år har gått sedan den gången, och Helena har gått i nästan alla tåg sedan dess.

Då var en regnbågsflagga utanför centralen något som fick tårarna att rinna av lycka. Idag målar kommuner övergångsställen i regnbågens alla färger för att visa solidaritet.

– Jag minns att vi först fick nej från stadshuset då, 1998. Vi fick inte sätta upp flaggor i stadens flaggstänger för de var inte officiella flaggor. Men efter rejäla påtryckningar ändrade de sig.

Amerikansk polisrazzia

Stockholm Pride hade flera föregångare i Sverige och Stockholm, och pridefestivaler finns idag över hela världen. Allesammans firar de minnet av de så kallade händelserna vid Stonewall Inn, eller Stonewallupproret. Ett upplopp bland homosexuella i Greenwhich Village i New York 1969, som började med en polisrazzia på en gaybar.

Stockholm Pride har vuxit sig större och större för varje år och festivalen har i perioder fått kritik för att vara för kommersiell. Ett jippo, mer för politiker och företag som vill få lite goodwill snarare än för själva communityt.

Men Prides ordförande Fredrik Saweståhl slår bort kritiken.

– Utan kommersiella krafter blir det inget Pride. För varje människa som tycker att vi är för kommersiella, finns det någon som tycker att vi är för vänster, eller för höger.

Fredrik Saweståhl har varit ordförande i föreningen Pride sedan 2022.

Klara B Orreteg

Gratis seminarier

Nytt för årets festival är att Pride House är gratis. Det är den plats där seminarier, föreläsningar och debatter äger rum. Förhoppningen är att få fler att upptäcka den sidan av Pride.

– Det är väl den delen som allmänheten känner sämst till. Här finns det plats för högt och lågt, alla diskussioner ryms, säger Fredrik Saweståhl.

Helena Westin, idag styrelseproffs och välrenommerad kommunikatör, var en av två ordförande för Stockholm Europride 1998, och i årets jubilerande festival ska hon invigningstala i Pride House.

– 1998 handlade det mycket om att få finnas, synas och ta plats som alla andra. Idag handlar det för mig mer om att med hjälp av kraften i mångfalden lösa de enorma utmaningar vi står inför och att arbeta med mångfaldens möjligheter, trots att det är jobbigt.

Helena Westin ska invigningstala på Pride House i år, och var en av två ordförande för Europride 1998.

Privat

Mångfalden blev tydlig när de lyckades ena det tidigare ganska spretiga communityt under festivalen 1998. Helena minns känslan.

– Då blev vi genast rakare i ryggen och starkare. Men samtidigt syntes ju alla olikheter. Det enda vi hade gemensamt var utanförskapet.

Då tänkte Helena att om 25 år kommer Pride inte behövas. Det är ju en så enkel sak, det handlar ju bara om kärlek.

– Där hade vi tyvärr fel. Pride behövs mer än någonsin.

Världen över stramas lagar åt kring människor utanför normen. Uganda röstade nyligen igenom en lag som gör det olagligt att identifiera sig som homosexuell, och sållar sig därmed till de cirka 70 länder i världen där homosexualitet är olagligt.

Hot och hat

I Sverige avkriminaliserades homosexualitet 1944 och sedan 1979 klassas det inte längre som en sjukdom. Men att leva som hbtqi i Sverige är fortfarande inte problemfritt. Enligt Folkhälsomyndigheten har gruppen generellt sämre hälsa än övriga befolkningen, vilket till viss del kan kopplas till att det är en grupp som är "mer utsatta för diskriminering, trakasserier, våld och hot på grund av omgivningens negativa föreställningar om sexuell identitet och könsidentitet."

– Hot och hat måste man alltid ta hänsyn till. Vi har en egen säkerhetsorganisation som har stor kunskap. Sen sker samverkan med polis, säkerhetspolis och Stockholms stad. Det var ganska längesedan vi hade någon allvarlig incident men vi är väl medvetna om riskerna, säger Fredrik Saweståhl.

"Vara vänliga"

Helena Westin tänker efter. Hon försöker minnas tillbaka. Har hon något speciellt minne som dyker upp? Hon blir tyst.

– Jag brukar gå med Marching for those who can’t och de otroliga känslokasten när folk inser att i stora delar av världen kan människor inte paradera så här, och sen glädjen över att vi kan gå där tillsammans. Det är så mäktigt och det ger mig hopp om världen och människorna. Förtvivlan och kraft, blandat med den otroliga kärleken. Och så blir det varje år för mig. Det här är på riktigt, och på allvar. Och så enkelt; låt oss älska varandra och vara vänliga.

Helena Westin brukar gå i tåget med Marching for those who can't. Arkivfoto från 2015.

Mostphotos