Det har gått 25 år sedan Göteborg drabbades av den värsta snöstormen i mannaminne. Hårda vindar skapade flera meter höga snödrivor och det tog fyra dagar innan trafiken kunde köra någorlunda som vanligt igen.
Sent på kvällen den 16 november 1995 hade brandmannen Per Hassling precis avslutat sitt arbetspass. Vid tidpunkten växlade han mellan utryckningstjänst och att hålla i utbildningar. Just denna kväll hade han hållit en föreläsning i närheten av spårvagnshallen i Gårda.
– När jag kom ut hade det redan kommit massor av snö. Jag hade bilen där men bestämde mig för att inte köra hem utan jag sov över på stationen i Gårda, säger Per.
Beslutet visade sig vara klokt. Nästa morgon var Göteborg täckt av nästan en meter snö. Enligt GT lyckades endast sju personer av totalt 2 000 ta sig till jobbet på Volvo på fredagsmorgonen. För Per, som hade sovit över på brandstationen i Gårda, var det bara att kliva upp.
– Jag anmälde mig till tjänstgöring direkt, säger han.
På andra sidan älven vaknade kompisen Gunnar Lindahl tidigt. Han jobbade i Lundby där han körde Ola-Ambulans.
– Killen som jobbade natt ringde och frågade om jag kunde vara där lite tidigare. Det var det faktiskt många som var. Brandmästaren gick från Kärra och var i tid. En annan i Majorna gick över Älvsborgsbron, han var också i tid. En brandman som kom in vid tio skröt om att han hade åkt skidor från Lindome. ”Robban, du började faktiskt vid halv åtta fick han höra”, säger Gunnar.
Personal kom in frivilligt under dagen för att kunna hantera mardrömmen av en stor olycka eller brand. Lyckligtvis blev det aldrig så. Eftersom de allra flesta var insnöade minns varken Per eller Gunnar att det var några larm om trafikolyckor.
– Räddningstjänst och ambulans var integrerat då så vi hjälpte till med att bära patienter långa sträckor genom snön. Men generellt minns jag det som ganska lugnt, säger Per.
Gunnar minns ett speciellt larm där en patient hade det livshotade tillståndet lungödem.
– Man drunknar i sin egen lungvätska så det var verkligen bråttom, säger han.
Trots att han till en början kämpade emot ambulanssjukvårdarnas insatser överlevde mannen och när de väl kom fram till Östra sjukhuset var han nästan helt symtomfri.
– Då ville han krama oss. Han var i graven och vände. Efter några veckor kom ett brev med två hundra kronor vi fick i present, säger Gunnar.
I dag är Gunnar och Per pensionärer. Båda har, trots allt, mest positiva minnen från snöovädret. Tre år senare arbetade båda under diskoteksbranden i Backa där 63 ungdomar miste livet.
– Därifrån har man ju mer katastrofkänslor, säger Gunnar.
– Men båda händelserna gjorde att man förändrade mycket av arbetssättet. Efter de händelserna arbetade man mer aktivt med att förbereda sig i att jobba i stabsläge, tänka långt framåt och planera, säger Per.
