Vi har ett problem i Sverige, tycker Dimitris Constantinou, socialpedagog och grundare av organisationen Team Storebror som hamnade i rampljuset efter mordet på 39-åriga Mikael i Skärholmen i april.
Då pratade han om att fler måste ta ställning mot gängkulturen och visa civilkurage tillsammans. Fem månader senare konstaterar han att för lite har hänt.
– Det fanns ett fantastiskt engagemang i ungefär en vecka, men sedan försvann det. Vad är alla blommor och ljus värda, när de glöms bort på en gång, undrar han.
– Fram till jag var 35 gick jag på förortsromantiken och snacket om att man inte hade någon chans för att man var från ett utsatt område, säger Dimitris Constantinou.
Bolla inte över till politikerna
Han riktar sig till alla aktivister i förorterna, som ofta själva är uppvuxna på platser där gängkulturen har kopplat sitt grepp, som engagerar sig mot rasism och mot kriget i Gaza. Men som, enligt Dimitris Constantinou, är alldeles för tysta om de akuta problem vi har på hemmaplan.
– Om inte vi själva som kommer härifrån och vars barn växer upp här sätter stopp för gängkulturen, vem ska då göra det? Det är vi som måste äga den här frågan, inte bara bolla över den på politikerna, säger han.
Lösningen, menar Dimitris, är inte att konfrontera gängen direkt. Ingen ska behöva riskera sitt liv.
Skyller på rasism
– Det handlar om att kliva ut på gatan, på de platser där ungdomar vistas, och göra så att gängens giftiga version av machokultur och social framgång som barnen marineras i i dag inte får stå oemotsagd. Nu har gängkulturen tillåtits att växa ostört i decennier utan att någon sagt emot.
Istället för att prata med barnen om gangsternormerna har man skyllt på rasism och resursbrist och odlat en slags förortsromantik som förstärkt just den offermentalitet som gängen lever av, menar han.
Att gå ut i området på kvällen och vara en förebild för de yngre är det bästa man kan göra för att motverka gängens makt, menar Dimintris Constantinou.
Privat
"Chanslös sopa"
– Jag är uppvuxen med det där. Fram till jag var 35 var jag övertygad om att jag var en chanslös sopa för att jag var en kille från förorten. Jag köpte förortsromantiken. Men det var bara ett sätt att fly från mitt ansvar.
Dimitris bakgrund som knarklangare och fängelsekund är nu historia. Nu försöker han skapa en rörelse, där tusentals bryter tystnaden och går ut på kvällarna, ställer sig med plakat och visar att det finns alternativ.
Men har folk inte blivit för rädda, efter det som hände Mikael?
– När chocken har lagt sig kommer civilkuraget tillbaka. Det finns i ryggraden. Och jag tror att rädslan kan vändas till ilska. Jag tycker jag märker det, att fler vågar öppna munnen, säga ifrån och bidra till att vi får en rörelse mot gängkulturen.
Att våga ingripa: "Vi sprang rakt emot dem och skrek"
Efter mordet på pappan Mikael i Skärholmen och knivattacken mot en 15-åring vid Slussen i juni sprids känslan att ingen längre vågar ingripa. Mitt i ställer frågan i några artiklar: Hur mår vårt civilkurage? Hur ska man agera om något händer? Och vad kan man göra för att bli modigare?
En sen kväll förra året blev Myrna Österlund och tre tjejkompisar vittne till en grov misshandel på Götgatan.
– Det var två killar som började slå en tredje. När han låg på marken och de var på väg att sparka honom i huvudet, då kände jag att det här tänker jag inte bevittna. Som medmänniska måste man gå ihop och hjälpa varann, annars blir vi ju medbrottslingar, säger Myrna.
Hon gjorde det första hon kom på, inspirerad av en tidigare självförsvarskurs.
"Fick med oss flera"
– Vi sprang rakt mot killarna och skrek. Först var det vi fyra, men när vi tog ledningen fick med oss flera andra som stod omkring. Det gjorde att killarna slutade och försvann därifrån.
Exemplet bekräftar något som är väl känt inom forskningen kring civilkurage: hur andra omkring oss agerar – och framförallt vad vi tror att andra kommer att göra – spelar stor roll för vårt eget mod.
– Tänker man att andra människor är goda och att de vill mitt bästa, då är det en fantastisk grund för att hjälpa andra. Därför blir det också väldigt oroande att bevittna våld där ingen gör någonting, säger socialantropologen Brian Palmer som forskat i decennier om medborgerligt mod.
Ulrika Ernström
Just oron för ett krympande civilkurage kan göra att man övertolkar det man ser. Brian Palmer berättar om ett upprörande våldsbrott i Queens, New York, där det såg ut som att ingen brydde sig, men där forskare i efterhand konstaterade att få i omgivningen hade förstått vad som pågick.
– Reaktionen blev: "Vad är det för människor som bor i Queens?". Men det fanns ingen grund för publikens moralpanik, säger Brian Palmer.
Mindre civilkurage
En liknande diskussion har förts efter knivattacken mot en 15-åring i tunnelbanan på Slussen i juni. 15-åringen upplevde, enligt polisens förundersökning, att ingen i vagnen gjorde något för att hjälpa till.
– Men saker kan hända väldigt snabbt och det kan vara svårt att hinna orientera sig. Och jag tycker inte vi har en plikt att ingripa fysiskt vid en vapenattack. Det viktiga är vad folk gör efteråt, om de hjälper till när risken att själv bli attackerad har minskat, säger Brian Palmer.
Efter mordet på 39-årige Mikael i Skärholmen i april drog många slutsatsen att civilkuraget nu skulle falla som en sten. Mikael hade enligt vittnesmål gått fram och sagt till ett ungdomsgäng, vilket ledde till hans död.
Brian Palmer menar att den händelsen kan ge två helt olika effekter.
– Vissa blir räddare. Och det är nog den stora effekten. Men andra tänker: wow, han visade kurage, han agerade rätt. Det blir en påminnelse om hur viktigt det är att vi står upp för varandra. Civilkurage kan vara nästan lika smittsamt som rädsla. Och jag tror många blev smittade av Mikaels mod.
ENKÄT: Är du en sån som ingriper? Och vad tänker du om civilkuraget i Stockholm?
Björnerik Larsson, Huddinge
– Mitt sociala patos säger att jag är en sån som ingriper, men frågan är om jag verkligen gör det. Andra är ofta snabbare. Som när en kille svimmade i pendeln, då var det flera andra som var framme direkt. För mig beror det nog på situationen, om man tror att andra omkring kommer att hjälpa till. Jag tror att de med socialt patos ingriper mer nu än tidigare, medan andra kanske har blivit räddare.
Petter Beckman
Marianne Brinning, Östermalm
– Jag har alltid ingripit. När jag var yngre gick jag in i många bråk. Ofta genom att ropa "Lägg av, sluta!" Efteråt har jag förstått att det ibland varit dumdristigt. Men nu är jag så gammal att jag kan lika gärna fortsätta. Vi som är äldre är uppfostrade så, det sitter i ryggraden. I dag uppfostras unga nog att vara mer försiktiga. Och ju färre som gör något, desto svårare för oss som faktiskt ingriper.
Petter Beckman
Myrna Österlund, Rågsved
– Jag tror att folk börjar bli väldigt rädda. Jag jobbar med ungdomar och det händer så mycket i den världen. Men jag skulle ingripa, även om det fanns en kniv med. Som medmänniska kan jag inte bara se på. På Götgatan blev jag och tre andra tjejer vittne till en grov misshandel sent på natten. Vi sprang emot killarna och skrek. Och då fick vi med oss andra, som vågade tack vare att vi ledde.
Petter Beckman
Elias Bechiri, Rågsved
– På T-centralen såg jag nyligen en stor man som var aggressiv mot två kvinnor. Jag vände mig till en kille som såg stark ut och tillsammans började vi prata med mannen. Han gjorde ett jättebra jobb att lugna ner situationen. Vi kan nog alla öva mer på konfrontera varandra kring små saker, som att någon har väskan på sätet. Då blir man mer bekväm att prata med andra också i svårare lägen.
Petter Beckman
Binta Trawally, Norra Sköndal
– Jag har nattvandrat mycket och många gånger hamnat i situationer där jag ingripit. Det kan räcka med att skrika "Hallå, vad gör du?", då väcker man andra. Men det gäller att det finns folk omkring som kan hjälpa till, jag skulle inte sätta mitt liv i fara om jag var ensam i en vagn. Jag tror att folk gör vad de kan, men efter alla våldsdåd och mordet på pappan i Skärholmen tror jag att folk tvekar mer.
Petter Beckman
Robin Wallin, Orminge
– Det är svårt att säga om jag skulle agera, jag har aldrig hamnat i en sådan situation. Jag vill nog ingripa, men om man ser någon med kniv är det för läskigt. Man kan bli skadad. Jag hade nog i stället gått undan och ringt polisen. Om man inte hade hört så mycket om alla vapen så skulle det kännas enklare att göra något själv.
Civilkurage kan vara lika smittsamt som rädsla
Fakta: Har civilkuraget minskat i Sverige?
Enligt forskaren Brian Palmer finns inga tillförlitliga mått på hur civilkuraget förändrats över tid. Däremot har statsvetare konstaterat att den mellanmänskliga tilliten har minskat något i Sverige – och det finns enligt Palmer skäl att tro att civilkuraget minskat i motsvarande grad. "Men det handlar inte om någon dramatisk minskning", säger han.
TV4 lät nyligen göra en egen opinionsmätning, som visade att 52 procent skulle vara mer försiktiga med att ingripa i dag jämfört med för ett år sedan, medan 40 procent svarade att de skulle agera som tidigare. "Det ger en bild av stämningen efter ett uppmärksammat våldsdåd, men säger inte så mycket om de långa linjerna", menar Brian Palmer.
Källa: Mitt i och TV4.se
Petter Beckman
Att våga ingripa: "Vi sprang rakt emot dem och skrek"
Mod är en muskel som går att träna upp
Den som bevittnar våld eller trakasserier kan bli helt ställd. Men förmågan att ingripa går att träna upp. "Du behöver öva praktiskt. Det är som att spela fiol, du kan inte lära dig det genom att bara prata", säger Frida Löfqvist som ordnar träningar i civilkurage.
När en 15-åring blev attackerad av en knivman i tunnelbanan vid Slussen i juni ingrep ingen, enligt vad brottsoffret sagt i polisförhören.
Frida Löfqvist, aktiv i nätverket Vardagens Civilkurage, tror det är möjligt att ingripa även i liknande, farliga situationer.
– Det handlar inte om att ta kniven från någon. Det handlar om att ändra på någonting i situationen, att omvandla rollerna eller förvirra. Som att ropa en oväntad fråga, busvissla eller göra andra ljud. Men det är bra att ha tränat, annars klarar man det kanske inte, säger hon.
Under ett par år har Frida varit med om att hålla träningar i civilkurage med icke-våld som grund. Exakt vad som är rätt i en viss situation går inte att säga, menar hon. Alla måste följa sin egen vägvisare.
Spelar upp scenarier
– På våra träningar övar vi på en bredd av olika tekniker utifrån vad man redan har inom sig. Det är som en muskel som går att öva upp. Vi spelar upp scenarier och diskuterar sen vad som hände. Det gör att man får en egen repertoar med olika kort som man lätt kan plocka fram, säger Frida Löfqvist.
Med sådan träning minskar risken att man blir ställd eller reflexmässigt hoppar in och göra något som kan bli farligt för en själv.
Frida Löfqvist tycker att massmedier fokuserar för mycket på den ensamma hjälten.
– Mod är inte en fast egenskap som några hjältar har. Men det är som att spela fiol, du kan inte lära dig det genom att bara prata.
Hon lyfter också fram vikten av att hjälpas åt. Om man agerar tillsammans blir det inte lika farligt.
Dekal på ryggsäcken
Att civilkurage påverkas av andras beteenden är också centralt för socialantropologen Brian Palmer som forskar om mod. Han ger exempel på butiker i USA som sätter upp dekaler i fönstret om att de erbjuder skydd åt barn som är i fara.
– Det skapar en varm känsla i hjärtat och gör något med samhällsmoralen. Jag blir själv mer beredd att ingripa i en miljö där jag ser att andra tar ställning, säger Brian Palmer.
Det skulle säkert göra skillnad, menar han, om folk på stan eller i tunnelbanan bar liknande dekaler på ryggsäckar och jackor.
– Vad jag väntar på är att samhället börjar visa: Vi är fler, vi är starkare, vi som vill ha ett samhälle utan våld, säger Brian Palmer.
Exempel på vad du kan göra
Distrahera eller förvirra. Fråga vad klockan eller vilken station man ska gå av på. Omvandla förövaren till en hjälpare och rådgivare.
Skrik "polisen kommer" eller "någon blir attackerad med kniv" eller "alla härinne tittar på dig nu".
Ta hjälp av andra så att fler ställer sig upp. Börja stampa i marken. Är ni flera som har övat på det kan ni bära bort offret.
Använd inte våld för att avbryta våld. Agera som om världen var sådan som du vill ha den.
Titta mer på det som är hoppfullt än på det som inte fungerar. Det ger mer energi och gör det lättare att ge energi till andra.
Källa: Vardagens Civilkurage
