Sorgen har ändrat skepnad, men den är ständigt närvarande i Frida Hårds liv. För tolv år sedan dog hennes dåvarande man Jimmi i en olycka. Hon hade försökt få tag i honom hela förmiddagen, i september 2012. Han var ute hos några vänner i skärgården och brukade alltid höra av sig när han sov borta. Vid lunch började Frida bli orolig.

– Jag minns att jag kollade nyhetssajter för att se om det hade hänt något. Då ringde det på dörren och där stod två poliser som sa att Jimmi var död. Jag sprang in till vår ettårige son Einar och tog upp honom i min famn, säger Frida Hård.

Hon beskriver det som att allt i livet rasade på en hundradels sekund.

– Samtidigt minns jag detaljer från den dagen, som armbandet en av poliserna hade på sig. Det såg ut att vara tillverkat av ett barn. Jag såg att han grät, då förstod jag att det verkligen var sant: livet hade tagit slut för Einars pappa. Det var så definitivt.

Delar erfarenhet

Hunden Snuten är på dagis och katten Samir vilar i ett av barnens rum efter nattens äventyr. Det sprakar från öppna spisen i Fridas och nuvarande maken Martins hem i Enskede gård. Förutom livet där så delar de erfarenheten av att ha mist en partner.

– Vi har alltid två döda personer med oss som också ska få ta plats, vi är bra på att ge varandra det utrymmet och har fint stöd i varandra. Samtidigt finns plats i hjärtat för vår kärlek – och vi är väldigt trygga med den, säger Frida Hård.

Varje år ses Frida, sonen Einar och Jimmis vänner för att minnas.

Angie Gray

Nu har hon skrivit "När går sorgen över?" – en bok som hon själv hade velat läsa för tolv år sedan. Den innehåller korta kapitel och reflektionssidor, där läsaren får sätta ord på sina känslor. I boken skriver Frida om utmaningar hon mötte och om val hon tvingades göra. Tanken är att boken ska kunna hjälpa andra att bearbeta sin sorg.

– För mig har det viktigaste varit att få prata om min sorg. Jag är djupt tacksam för att jag har haft ett skyddsnät. Min pappa bodde till exempel hos mig i ett halvår efter olyckan, säger Frida Hård, som även håller i samtalsgrupper för människor i sorg.

"Tabubelagt"

Hon berättar om oron över att aldrig kunna känna sig genuint lycklig igen.

– Det var många sådana tankar. Skulle jag kunna skratta igen? Jag hade förlorat min grundtrygghet.

Hon fick även uppleva att det är svårt för många att närma sig människor i sorg.

– Det är så tabubelagt med döden. Det var flera som tidigare hade stått mig nära som såg bort eller gick över gatan när de mötte mig efter olyckan. Det värsta var att veta att de visste vad som hänt – men att de inte sa något, säger Frida Hård och fortsätter:

– Jag hade alltid "plus en" med mig, Jimmi fanns hela tiden i mina tankar. Det gjorde så ont när andra inte ville se det. Jag tror att det kan grunda sig i en rädsla hos andra för att trigga i gång sorgen, men där och då finns inget någon kan säga som kan göra det värre.