När Joel Spira först fick frågan om att göra huvudrollen i true crime-föreställningen Lasermannen sa han först nej, nej. Det var ju bara att titta på den förträffliga tv-serien och skådisen David Denciks magiska porträtt. Vad skulle han kunna tillföra?

– Men det här visade sig tillföra ett nytt lager, med både polisernas och samhällets syn – och John Ausonius. Förhören ger det ytterligare en dimension, att man får höra hans exakta ord. Det är en djupdykning i fallet Lasermannen, säger han.

– Jag har fått större respekt för hur komplext polisens arbete kan vara. Även om det var mycket en slump hur de lyckades fånga honom till slut, så är det häftigt att få vet hur de gick tillväga när de knöt honom till attentaten och rånen.

Föreställningen bygger till stor på tusentals sidor förhör och videoinspelningar. På scen syns bara Joel som Ausonius och Mattias Knave och Henrik Norman som de båda förhörsledarna. Förhören varvas med digitala inslag på led-skärmar, bland annat intervjuer med Gellert Tamas (som skrev boken), dåvarande statsministern Carl Bildt och Jan ”Supersnuten” Olsson. Dessutom förekommer bilder på brottsplatser och bevismaterial.

Alla delar tillsammans ger en dokumentär känsla, men de tre skådespelarna tillför välbehövligt kött och blod, menar Joel.

– Tittar man på en dokumentär på Netflix till exempel är det väldigt lätt att zooma ut, sitter man i en salong är det inte lika lätt att distansera sig. När man har karaktärerna där i rummet skapar det en annan närhet till fallet.

Har en egen logik

När Mitt i träffar Joel Spira har repetitionerna bara pågått några dagar och han har inte riktigt vant sig vid att gestalta en person så långt ifrån hans egen.

– Jag är en person som bekräftar andra människor i det sociala spelet, nickar och följer med, med ögon och kropp och allt. Sådan är inte riktigt John Ausonius. Jag kämpar mycket med att vara i hans karaktär. Att inte titta på sin medspelare, att inte hjälpa till på scengolvet, så får de andra förhålla sig till det.

Under det senaste halvåret har han pluggat repliker och tittat mycket på arkivmaterial och gamla klipp. Om och om igen.

– Ausonius är inte så sprallig precis. Hans språk är väldigt hackigt, med mycket korta meningar och stopp, upprepningar. En egen logik. Lägg sedan till att han de facto ljuger under förhören, så blir det språkmässigt min absolut mest komplicerade roll.

Ber om ursäkt

Vi sitter på Hasselbackens uteservering, invid Cirkus där Lasermannen snart har premiär. Joel ber om ursäkt flera gånger, bland att för den höga musiken som dånar från högtalarna.

– Jag kanske kompenserar lite för att jag inte får vara artig under repetitionerna hela dagarna, haha, säger han.

– Det är komplext att lära sig prata om hemska saker på ett obrytt sätt. För det gjorde han. Han var pragmatisk om det absolut hemskaste man kan göra. Jag kan känna mig moraliskt nergången och behöver lite extra frisk luft efter en repetition.

Joel Spira har själv vaga minnen från tiden då Lasermannen dominerade löpsedlarna, men kommer ihåg att föräldrarna var ganska oroliga och att han inte fick ”vara ute och springa” efter mörkrets inbrott. Han berättar att han redan var livrädd för att åka tunnelbana förbi Gamla stan när nassarna hängde på pontonen.

Joel känner igen tongångarna i samhället från den tiden i dagens klimat. Fast snäppet värre.

– Det Ausonius sa är saker man hade hoppat till av redan då. Gellert Tamas pratar om ordets makt, att vad man säger faktiskt betyder något. Jag gillar inte att stanna i det förflutna, samtidigt får vi inte bli historielösa: Har vi inte pratat om andra människor på det här sättet förut – och hur gick det?