2020. Sakariya Hirsi var trött. Gatuvåldet och skjutningar hade varit närvarande i hans liv på olika sätt under uppväxten i Tensta, och han hade flera gånger fått bevittna hur vänner, familj, grannar och bekanta drabbats av det hela.
Många, inklusive han själv, var ledsna, stressade, traumatiserade. Men ingenting gjordes. Den som förlorat en anhörig fick ofta stå själva med sin sorg, den som bevittnat en skjutning fick bearbeta händelsen på egen hand.
Tillsammans med kompisen Josef Farhan och i samarbete med Amnesty International bestämde han sig för att lansera en kampanj: Kollektiv sorg. Ett öppet brev riktat till samhället, för att uppmärksamma problemet.
– Jag kände att varför agerar ingen, varför vaknar folk inte, varför ska det ta så lång tid? Varför är det vi som sörjer som också måste stå längst fram i demonstrationerna, skrika högst? Det här är ju en nationell kris, folk dör, säger Sakariya Hirsi.
Många anhängare
Kollektiv sorg växte snabbt, och gick från att vara en kampanj till att bli mer av en rörelse. De fick flera tusen följare på sociala medier, och många anhängare som ville vara delaktiga i arbetet.
2021 kunde en ny arbetsgrupp startas inom rörelsen, vilket möjliggjorde att de kunde driva fler projekt runt om i landet och kanalisera mer energi.
Och nu, drygt två år efter starten, har Sakariya Hirsi precis fått ta emot Anders Carlbergs minnespris som Årets Påverkare.
– Det här priset är en mäktig känsla som jag delar med hela den här gruppen som Kollektiv sorg blivit, vi är inte längre ensamma, vi hör varandra och folk har börjat höra oss, säger han.
Gruppen jobbar på olika sätt med att påverka och uppmärksamma politiker, makthavare och gemene man på konsekvenserna av våldet.
– Det är över 50 personer i år som dött av skjutningar. Vissa kanske bara ser numret 50, men vi ser det fyrdubbla, femdubbla, tiodubbla. Alla i omgivningen till den som skjuts påverkas, och det är dem vi inte pratar om tillräckligt. Det måste finnas ett gediget skyddsnät och en plan när något händer.
Trots att de kommit en bra bit på vägen har de fortfarande en lång väg att vandra, menar han.
– Varför är inte politikerna och så stora delar av resten av folket redan med oss? Varför har de aldrig satt sig ned med oss och frågat genuint: hur mår du? Vad behöver du? I stället för att, som nu, komma och skriva en på näsan, säga "du behöver det här, det här är problemet".
Han suckar.
– Nej, problemet är snarare att många tror att de vet svaret, innan de faktiskt pratat med de folket i de här områdena, de som drabbas, om vad som behövs.
Ska bli mer lokala
Kollektiv sorg är på väg att starta en organisation för att kunna utveckla arbetet än mer och bli än mer uppstyrda. Sedan är nästa steg att bli mer lokala.
– Vi har nu lyft frågorna nationellt på olika sätt, och synts en del i media. Under tiden som det pågått har vi märkt en efterfrågan på vårt arbete och input från städer runt om i landet med områden där det sker skjutningar som vill lära sig mer och engagera sig. Så nu vill vi engagera oss och starta grupper på olika platser, säger Sakariya Hirsi, och fortsätter:
– Det slutgiltiga målet är ju dock så klart att vi inte ska behöva finnas, vi vill inte driva det här för alltid. Vi måste bli hörda, det måste ske en förändring, då har vi gjort vårt jobb.