På kvällen den 17 april utspelade sig ett märkligt drama i centrala Bollnäs i Hälsingland. Någon hade slagit larm om en beväpnad person, vilket ledde till en stor polisinsats.

Av säkerhetsskäl stängdes ett 60-tal personer, inklusive kommunens politiska ledning, in i ett konferensrum under flera timmar. Klockan hann passera tio innan insatsen blåstes av, utan att någon gripits.

Nu kommer det märkliga i den här historien: Det som troligtvis orsakat polispådraget var en person som bar på en cykelsadel med en fastsatt stänkskärm.

Så här i efterhand undrar man om den här helt vanliga cyklisten har förstått att dennes sadel misstogs för ett skarpladdat vapen.

Någon som däremot är fullt medveten om sin roll i dramat är den som ringde polisen.

Snopet kan ju tyckas, men enligt mig, ett helt rimligt agerande.

När jag var 25 och nyinflyttad i en dragig landshövdingsetta med tremånaderskontrakt i Majorna kände jag plötsligt en frän doft i lägenheten.

Eftersom jag redan från början nojat över gasspisen, som hängde på fallrepet, så var det min första tanke. I fullständig panik gjorde jag vad varje ansvarsfull medborgare hade gjort: Larmade 112 om en pågående gasläcka på Karl Johansgatan.

Samtidigt som jag kastade mig ut i pyjamasbrallor närmade sig sirenerna på Oscarsleden. Brandbil, ambulans och flera polisbilar stannade utanför min port och brandmän med gasmasker och stora tuber på ryggen skyndade in i trapphuset.

Efter några minuter kom de ut igen och förklarade lugnt att lukten kom från att någon använt ett starkt lim nere i källaren.

Cykelsadel och lim, eller skarpladdat vapen och explosiv gas. Hur ska man veta?

En sak är i alla fall säker: Vi som är på tårna missar aldrig ett skarpt läge.