Telefonen har gått varm och mediaintervjuerna har varit många efter beskedet att åtal har väckts mot hennes dotters misstänkta mördare, berättar Adrianas mamma Susanne Yakes.
– Jag tänker att vi får upprättelse. Det är inte många som får det. Det här är nästa steg i sorgbearbetningen, en process som kommer vara intensiv, krävande och säkert väcka många känslor. Men jag tar en dag i taget, säger hon.
Nu väntar rättegång där Susanne kommer att sitta öga mot öga med de misstänkta gärningsmännen. Åtminstone hoppas hon på det.
– Jag vet inte hur jag kommer reagera. Kanske kommer jag skrika i affekt? Jag hoppas att de känner något när de ser mig. För kan de verkligen se en mor i ögonen och neka att de satt i den där bilen?
Vad hoppas du att rättegången ska leda till?
– Ett erkännande. Jag hoppas att de visar att de är människor, och att även om de valt sin livsstil kan skilja på rätt och fel. Att det som hände Adriana är fel och att de inte kan stå bakom det – att här gick det för långt. Det är det viktigaste för mig, Adriana och vår familj. Den respekten förtjänar vi, säger Susanne och fortsätter:
– Det här ska vara droppen. Det här ska vara ett avskräckande exempel att man markant sätter punkt för det här.
Men för Susanne blir det ingen punkt. Efter mordet har hon varit mycket framträdande i media för att uppmärksamma Adriana.
– Jag kommer alltid uppmärksamma henne och hålla henne levande. Jag vill absolut inte att hon ska glömmas bort när det här tar slut. Jag kommer fortsätta skrika hennes namn.