När Susanna Christensen befriades ur koncentrationslägret Bergen-Belsen var hon 12 år. Hon var sjuk, utmärglad, helt naken och så matt att hon bara orkade lyfta på huvudet. Hennes pappa dog kort därefter men Susanna och hennes mamma överlevde och kom till Sverige sommaren 1945.

Nu är hon 92 år och bor på äldreboendet Judiska hemmet. Under sitt långa liv har hon berättat om Förintelsens fasor i skolor och i reportage. Nu gör hon det igen, i fotoboken "Glöm oss aldrig".

– Det är väldigt angeläget för mig att fortsätta berätta. Nazisterna ville förinta ett helt folk, vi skulle dö som råttor. Det får vi aldrig glömma, säger Susanna Christensen stillsamt.

Susanna Christensen och Catharina Condrò Lindgren blev goda vänner under arbetet med fotoboken. 

"I sista minuten"

Vi träffas i Judiska hemmet och slår oss ner i den stora, ljusa samlingssalen. I soffan sitter också Gröndalsbon och fotografen Catharina Condrò Lindgren. Det är hon som skapat boken. I den berättar 42 personer om sina erfarenheter av Förintelsen. Nära och kära mördades men de överlevde och bär på svåra trauman.

– Alla har sina unika berättelser. Det blir som en mosaik. Och jag gör det i sista minuten. De som finns kvar av dem som överlevde är väldigt gamla nu, säger hon.

Några ansikten syns inte i boken. I stället finns närbilder av händer, skrynkliga och knotiga. De flesta håller i något personligt föremål. En nalle, en mobiltelefon, en sjuarmad ljusstake, gamla foton eller sångnoter, till exempel. Det blir fotografier som binder samman det förflutna med nuet.

"Hela min familj mördades under kriget. Men jag har min son. Min telefon är alltid med mig så jag inte råkar missa ett samtal", berättar Henryka Wieser Septimus.

Catharina Condrò Lindgren

– Jag har tidigare fotograferat äldre kvinnors händer och märkt hur de slappnat av och börjat berätta när fokus flyttats från deras ansikten. Här står de vackra och ibland sköra händerna också i skarp kontrast till de grymma minnena, säger Catharina Condrò Lindgren.

Blev goda vänner

Hon har fortsatt kontakt med flera som medverkar i boken. Allra mest med Susanna Christensen. De två blev riktigt goda vänner, och Catharina Condrò Lindgren besöker henne varje vecka.

– Jag blev kvar i flera timmar första gången vi träffades. Vi fann varandra på en gång. Du var så direkt och väjde inte för det svåra, säger Catharina Condrò Lindgren.

Susanna Christensen nickar. Hon minns också det där första mötet, då hon fortfarande bodde i sin lägenhet i Hagsätra. Där tog hon fram de väskor hon fick av Röda Korset när hon och hennes mamma lämnade Bergen-Belsen för Sverige. I dem fanns bland annat lite underkläder och hygienartiklar.

– Jag var det enda barnet och fick en vinterkappa också. Därför fick jag två väskor, till skillnad från de andra. Kappan fyllde den ena helt, minns Susanna Christensen, som håller i en väska på ett av bokens fotografier.

"I Bergen-Belsen fick mamma och jag var sin liten väska inför resan till Sverige. De innehöll allt vi ägde; ett ombyte underkläder och några hygienartiklar", berättar Susanna Christensen.

Catharina Condrò Lindgren

"Att berätta är ett sätt att bearbeta", säger Susanna Christensen. Att antisemitismen ökar är tungt för henne.

Angie Gray

Ökad antisemitism

Susanna Christensen fick ett tryggt liv i Sverige, med man, två barn och ett bra jobb. Med den inre tryggheten har det varit värre – hon har ätit mycket antidepressiva medel. På ålderns höst är hon förskräckt över att antisemitismen ökar.

– Jag mår kolossalt dåligt av det. Ändå kan jag inte låta bli att lyssna på nyheterna, säger hon.

I det ljuset blir "Glöm oss aldrig" en viktig motkraft, tycker båda två.

– I de politiska strömningar som finns nu är det viktigt att vara medveten om det som hände under Förintelsen, säger Catharina Condrò Lindgren.