Då var vi här igen. Blod på tub, vampyrdräkter i brandfarlig polyester, avhuggna gummiarmar, dödskallar med batteridrivna lysande ögon och spindelnät i plastliknande bomull till förbannelse.

Missförstå mig rätt, jag gillar halloween och är absolut skyldig till en orimlig överarbetning av densamma varje år.

Den omstridda högtiden bjuder ju in till både festligheter och barnsligheter och får oss att för en stund glömma den bistra sanningen: Att vi obönhörligen är på väg rakt in i novemberregnet.

Men när barnen redan en vecka innan den 31 oktober hunnit gå på både halloweendisco, skolmaskerad och födelsedagskalas med skräcktema, börjar man så smått tröttna på spökerierna – innan det ens blivit dags att klä in hela huset i det där sockervaddsliknande spindelnätet, vars rester man hittar ända fram till midsommar.

Den årliga turen till lågprisbutiken gjordes redan för flera veckor sedan. Det var nog där någonstans, bland överfulla butikskorgar med gungande skräckclowner, gravstenar och benbitar, som jag för första gången faktiskt började känna lite avsmak.

En dam med rullator passerar högen med inplastade charkbitar föreställande avhuggna öron och utbrister förfärat: "Vad ska detta vara bra för?"

Jag är nästan villig att hålla med, för själv längtar jag just nu mest efter att karva en pumpa, plantera ljung i terrakottakrukor, linda en ljusslinga runt staketet och dricka te under filt.

Men jag har precis lovat att bjuda tio barn på läskig halloweenbuffé innan bus- eller godisrundan på torsdag.

Det är bara att gå loss på skräckprylarna och hoppas på en fridfull jul.