Helgen för två veckor sedan bubblade Husby mer än vanligt, när hundratals personer samlats för ortens egna filmfestival .MOV.

Det var den tredje upplagan av kortfilmsfestivalen, som grundats för att lyfta filmskapare från Sveriges förorter och som vill verka som "en tydlig motkraft till den homogena svenska filmindustrin", enligt arrangörerna Folkets Husby.

På fredagen 7 februari riktades strålkastarna på dokumentärt berättande, med visningar av flera korta dokumentärfilmer.

På lördagen rullades mattan ut igen, då bland annat med fullsatta uppvisningar i Kulturhuset Stadsteatern Husbys lokaler av alla nio bidrag som nominerats till Getpriset, som tilldelas årets bästa kortfilm, samt efterföljande gala i Folkets Husby.

Det var knökfullt av människor som samlats i Husby för att dela på ortens egna filmfestival.

Fatuma Yussuf

"Chockad"

Kvällen leddes av Husbyprofilerna Simon Matiwos och Rim Yohannes, och juryn som utsåg vinnaren av Getpriset bestod av Ardalan Esmaili, Nathalie Álvarez Mesén och Filson Ali.

När pristagaren presenterades var det Aya Sakurais namn som lästes upp från scenen.

– Jag blev väldigt chockad. Jag hade sett alla filmer, och kände verkligen att det var en väldigt hög nivå. Jag känner mig extremt hedrad, och det känns extra fint att det var just den här festivalen som ville prisa mig, säger hon.

Skuggan klyvs

Aya Sakurai är från Tumba men är just nu baserad i Göteborg där hon studerar.

Hennes bidrag, Hafu, handlar om tioåriga Mika som ska få modersmålsundervisning i ett språk hon inte alls talar – hon kan inte ens skriva sitt egna namn. Det sätter i gång något i henne.

– Man kan säga att den handlar om mellanförskap, att inte känna att man tillhör någon av världarna. Mika tänker "varför är jag här, varför ska jag lära mig det här", och så får man följa henne i den känslan. Det är ett tillstånd som utforskas, säger Aya Sakurai.

Idén till filmen kom till henne när hon gick förbi sin gamla skola, som hölls på att rivas.

– Jag blev drabbad på något sätt, det kändes sorgligt. Jag började tänka på vem jag var när jag gick där, det blev väldigt existentiellt; hur man själv förändras. Det var konstigt, för samma kväll gick jag på en parkering som var upplyst av gatlyktor. Så delades min skugga där jag gick. Det blev en sådan metafor. I filmen delas även Mikas skugga, säger Aya Sakurai.

Många råa berättelser

Att få visa upp filmen för publiken i Husby var befriande, berättar hon.

– Jag har aldrig tidigare fått skratt när jag visat den, men här reagerade folk på ett annat sätt. Man vågade skratta när pappan var lustig. Jag tror att tidigare, svenska publiker varit väldigt rädda för att feltolka, medan den här publiken kunde känna igen sig, vi missförstår inte varandra, säger hon.

Hon uppskattar att festivalen hölls i förorten.

– Jag gillar konceptet, att vi inte ska behöva åka in till någon fin biograf i stan, allt finns ju redan i Husby. Det var många bra berättelser som fick ta plats under helgen, råa, inte så polerade. Jag är uppvuxen i förorten och ibland kan man känna att man är den enda som varit med om vissa saker, men så är det ju inte. Det här blev lite som en kollektiv terapisession, säger Aya Sakurai.