Det här är inte första gången Karin Algvik skriver och släpper en bok, men det är första gången det är ”på riktigt.”
– Jag har skrivit en tidigare, en roman. Men det var en egenutgivning och en ganska stillsam grej bara för att testa på och om jag skulle kunna klara av det. Det var 2016.
Två och ett halvt år
Nu har hon ett förlag i ryggen, den kommer ut i alla format, bland annat som ljudbok med andra ord, och hon känner av pirret på ett helt annat sätt.
– Det känns fantastiskt och svinläskigt i en härlig blandning. Kommentarerna från några som har läst börjar komma.
Karins roman Skambäcken utspelar sig i 50-talets Uppland.
Daniel Sjöberg
Hur lång tid tog det?
– Den här tog två och ett halvt år. Jag har vänt på vartenda ord, femton gånger. Det här måste bli rätt, jag ville ha min ton. Så det fick ta tid.
En och annan Enköpingsbo kanske hajar till när de läser namnet eller ser bilderna. Det är de som känner Karin från ett helt annat sammanhang.
– Om man gör det så är det nog från mina gympapass på Friskis och Svettis där jag har varit sedan 2008.
Sådde fröet
Annars är det orden som är Karins vardag. Hon arbetar i dag som kommunikationschef på Scenkonstmuseet i Stockholm och även om det där med bokskrivande har funnits i tankarna går det inte att svara rakt på frågan om det alltid har varit en dröm.
– Både ja, och nej. Jag har tänkt på det sedan jag varit liten och så har jag jobbat som skrivande person ett helt yrkesliv, men först nu har jag tagit tag i det på allvar.
På sätt och vis skulle man kunna säga att det var Barbro Lindgren (Loranga, Masarin och Dartanjang samt böckerna om Max bland annat, reds.anm.) som sådde fröet i en liten Karin.
– När jag var tio, elva år. år skickade jag ett brev till henne. Jag skulle flytta och då hade Sparvel i hennes böcker om Sparvel precis flyttat. Hon svarade och så skrev hon att om du fortsätter skriva så här blir du nog också författare en dag. Sedan tog det fyrtio år, haha.
En slump
Till slut fann hon rätt historia.
– Av en ren slump fick jag höra talas om en kvinna som var ung på 1950-talet, som hade blivit utsatt för övergrepp och haft en vidrig uppväxt som adoptivbarn ute på landet och hur hon skrämdes till tystnad samtidigt som omgivningen valde att inte se.
– Hon finns inte bland oss längre, men jag tänkte ändå: Hon ska inte behöva vara tyst. Det var fröet. Sedan är det hittepå, men hon som jag kallar Linnéa ska få berätta sin historia.
Skambäcken.
Lava förlag