Han tvekar inte en sekund. Zackarias Andersson är stolt över pappa Stefan Anderssons musikkarriär. Kanske inte så konstigt. Det är tack vara sonens nyfikenhet och frågvishet på Carlstens fästning sommaren 2008 som han nischade sig med sina historieberättande musikföreställningar.

– Ja, det tar jag åt mig, säger Zackarias Andersson om det som gav ”Marstrandsfånge No 90 Kleist”, som fortfarande spelas.

– Jag tycker att jag ska ha royalty för varje gången den spelas.

Stigande filmintresse

Han berättar om hur hans pappa kom till skolan för att spela.

– Vi lärde oss mer om historia då han var där en timme än på en hel termin.

Men trots att Zackarias Andersson har varit omgiven av musik skulle det dröja innan han själv hittade in till den världen.

– Ja, jag har ju vuxit upp i ett musikaliskt hem, omgiven av gitarrer. Men jag var faktiskt fundamentalt ointresserad och att spela... ja, det fanns inte på kartan.

Istället var det ett allt mer stigande filmintresse som lockade. Det som gjorde att han började på en filminriktad linje på gymnasiet.

– Målet var att bli regissör, att få göra film. Jag skrev, gjorde filmer med kompisar. Jag har både stått bakom och framför kameran. Jag var helt enkelt mer film- än musikintresserad.

Men så gjorde han en resa till Rhodos med några Billdalskom-pisar under sista året på gymnasiet.

– Jag var bakis och lite febersjuk. Jag hade skrivit lite texter i smyg och hade nu upptäckt reggae, förklarar han början på sin musikaliska resa.

– När jag kom hem köpte jag en elgitarr, en Fender Telecaster. Jag kunde ingenting, bara tre ackord, och satt med min reggae hela tiden.

Han förklarar att pappa Stefan inte har legat på en enda gång.

– Han är ju Beatles-nörd, men han har inte spelat ett enda spår. Jag har fått upptäcka allt själv. Nu lyssnar jag på framför allt Paul McCartney. Hans album ”Ram”... Oj! David Bowie har också betytt mycket. Så plötsligt insåg jag, att det var musik jag skulle hålla på med.

Ny färd med musik

Musiken tog honom ut på en ny färd. Han lämnade reggaen för att hitta sitt språk och sin röst.

– Jag har alltid tyckt att svenska som språk är trubbigt. Håkan Hellström och Kent var bara skit och dynga. Men när Kent gjorde sin avskedsturné 2016 var det som ett uppvaknande. Vilka texter! Nu lyssnar jag på Håkan Hellström, Kent, Markus Krunegård och Jonathan Johansson. Vilken platta han har gjort!

Zackarias Andersson hittade in till en drömsk pop med drag av Kent. Han skäms inte ett dugg för att han jämförs, sångmässigt, med Jocke Berg.

– Att det låter så har kommit naturligt. Jag gillar att kombinera dramaturgi och atmosfär. Jag har ju lyssnat sjukt mycket på filmmusik.

Kai Martin