I Sverige finns runt 1 500 riksintressen för kulturmiljövård. Tre av dem ligger på Lidingö: Grönstakolonin, utställningsområdet Bygge och bo i stadsdelen Askrike och farleden utmed inloppet till Stockholm via Vaxholm.
Strax intill Askrikefjärden på nordvästra Lidingö ligger Grönstakolonin med ett tiotal sommarstugor. Här omges faluröda småhus med vitspröjsade fönster av bärbuskar, fruktträd och syrenbersåer. Grönstakolonin anlades 1910, enligt länsstyrelsen är området Sveriges första sportstugeområde. Det anses också ha blivit föregångare för liknande områden som senare har tillkommit runt om i landet.
1987 konstaterade därför Riksantikvarieämbetet att området är av riksintresse för kulturmiljövården.
Grönstakolonin ligger nordost om Grönsta prästgård, i en sluttning mot Askrikefjärden. Området består av ett tiotal sommarstugor byggda i nationalromantisk anda.
Pekka Pääkkö
Initiativtagare till kolonin är ingenjören Stig Milles, bror till skulptören Carl Milles. Om sportstugeområdet ska han ha sagt att ”livet som leves där måste smaka vildmark”. Han ville särskilja fenomenet från ”borgerliga punschsalonger och trist stadsliv”, skriver länsstyrelsen. Grönstakolonin är idyllisk men samtidigt enkel, med stugor i trä och utedass.
En havsörn glider över kolonin när Marianne Maje Cooper går in genom grinden. Hon odlar blommor och jordgubbar utanför ett litet brunt hus som hennes syster äger.
Gör tillsammans
– Vi är uppvuxna på Näset med Grönstakolonin alldeles nedanför backen. Men det ligger lite undangömt bakom den stängda grinden, så vi brukade inte komma in här, säger hon.
– När mina föräldrar dog köpte min syster huset för en del av arvet, så att familjen fortfarande skulle ha en samlingsplats på Lidingö.
Mariannes syster äger huset, men arrenderar marken av Lidingö stad.
– Jag är arkitekt och man får ju inte göra om någonting här då allt är k-märkt, men det gäller att ta väl hand om ett så pass gammalt hus. Det gör jag och min syster tillsammans.
I generationer
Annars är det inte varje dag ett hus i den här kolonin byter händer, enligt Marianne.
– De säljs nästan aldrig. Min syster har haft det länge. Alla här känner varandra och när det kommer in någon ny är det oftast ett barn eller en vän till någon som bor här.
Vattnet går på i april och stängs av igen i oktober. Man får inte bo i stugorna året om.
– Även under sommaren är det väldigt lugnt här. På helgerna är det lite mer fart, då kan man höra något barnbarn hoppa i vattnet. Men de som har stuga här är aktsamma och har ofta stark anknytning till Lidingö.
Ett par stugor samsas om varje brygga, som sträcker sig från kolonin ut i Askrikefjärden.
– Sitter man längst ut på bryggan så känns det som att sitta längst fram på en båt. Där brukar jag dricka kaffe och bara lyssna på hur det porlar.
”Det är ett privat område men det händer att någon kommer och säger hej, och att jag visar personen runt”, säger Marianne Maje Cooper.
Pekka Pääkkö