Var tid har sina käpphästar – vår tid har cykeln. Varje kommun med lite självaktning ser det som progressivt och framtidsinriktat att i sin planering satsa på cykeln. För de mest cykeltroende bland politiker och stadsplanerare tycks allt från miljöproblem till trafikträngsel och brister i folkhälsan gå att lösa med cykeln.
Cykeln har tveklöst sina förtjänster som fordon. Den är billig och miljövänlig. Men lika säkert som den har det har den också sina uppenbara begränsningar. För relativt friska och rimligt tränade yngre och medelålders är det säkert inga problem med att ta sig fram på vare sig en vanlig cykel eller på de elsparkcyklar som på sina håll ligger som slängda rörhögar på torg och trottoarer.
För en lite äldre eller handikappad är de inget alternativ. Förvisso har många kommuner i sin glädje över cyklandet beslutat prioritera snöröjning och sopsaltning av cykelbanorna före gator och gångbanor, men det till trots – när regn, is och kyla slår till blir cykeln hos de flesta stående. Samtidigt får bilar, kollektivtrafik och gående ta sig fram på stråk som år efter år får kritik för att de blir dåligt snö- och isröjda.
Till det mer tråkiga med den stora cykelvurmen hör att det på många håll blivit allt svårare att vara fotgängare. Såväl vanliga cyklar som eldrivna brukar gångbanorna som väg och gör det på många håll minst sagt obehagligt att vara gående.
Ett förbud mot att cykla på gångbanor med vite som påföljd skulle om polisen tog förseelsen på allvar sannolikt kunna förbättra situationen. En något mindre religiös hållning från ansvariga politiker till cykelns välsignelser kombinerad med insikten att den så länge vi har en blandad befolkning och ett opålitligt klimat aldrig kan bli lösningen på vare sig städernas transport- eller miljöproblem.
