Allt oftare känns det som att något är i olag. Som att tiden är ur led och att en klok urmakare borde ställa alla världens klockor rätt igen.

Från sovrumsfönstret ser jag Johannes kyrka och när rullgardinen far upp på morgonen berättar klockan på tornet om det blir en stressig eller lugn frukost.

Kyrkan är inte så gammal, i alla fall inte om man jämför med de andra innanför tullarna. Men den har stått där sedan 1890.

Pålitliga besked

Där vigdes mina föräldrar, där döptes jag och det är nu rätt länge sen.

Under flera år genomgick kyrkan en otursförföljd renovering. Tornet täcktes av byggplast och när den togs bort stod klockan ändå still i flera år.

Nu är den igång. Något fungerar som det ska.

Under cykelturen till jobbet är stans kyrktorn mina hållpunkter och urtavlorna ger pålitliga besked om tiden. Morgon efter morgon.

Tusen år gamla

Jag hälsar på Johannes igen, nu från gatunivå. Från Malmskillnadsgatan syns urtavlan på Klara bakom Sergels torg. Vid Gustav Adolfs torg framträder Storkyrkoklockan ovanför slottet.

Vid Munkbron tornar Riddarholmskyrkan upp sig. Uppförd omkring år 1300. Den har stått där genom århundraden av krig, blodbad, farsoter och står där än. Johannes är en knatte i jämförelse. Ännu mer så jämfört med alla medeltida kyrkor utanför tullarna som kan vara från slutet av 1100-talet. Nästan tusen år gamla.

Det sista kyrktornet jag ser är Maria, för Högalid syns inte när jag rullar nerför Hornsgatan på väg till redaktionen på Liljeholmen.

Alla kyrkornas klockor går i tid. Något fungerar som det ska.