Halvvägs in i Staffan Stalledräng hördes plötsligt en hög smäll från bakre raden. Musikläraren vid pianot slutade tvärt att spela och ett sus gick genom publiken i den kvava gympahallen.

På golvet låg en liten stjärngosse med struten på ända och skrattade högt.

Tystnaden övergick i suckar bland såväl skolpersonalen som övriga lågstadieelever i sina lucianattlinnen, tomtedräkter och pepparkakshattar. Alla tänkte samma sak: ”Att han aldrig bara kan stå stilla”.

På min tid var deltagandet i luciatåget inte frivilligt, till skillnad från hur det är på en del skolor idag. Då skulle alla med, vare sig man ville eller inte.

Hade ovan nämnda pojke fått frågan skulle svaret högst troligt ha blivit nej, vill inte tåga och sjunga julsånger i lussekläder.

Hade man sedan frågat hans kompisar skulle de sannolikt också sagt nej, liksom den nya killen som ser upp till den tuffa stjärngossen – trots att han egentligen sett fram emot att trippa fram på tårna till ”midnatt råder, tyst det är i husen.”

Den lilla barnrösten inombords har nämligen sällan en chans mot det högljudda grupptrycket.

Barn i dag är vana att bli tillfrågade och få välja själva – något som i grunden är positivt och stärkande. Men valmöjligheten kan också beröva barnen chansen att få utmanas, övervinna osäkerhet och att växa i nya sammanhang.

Det är lätt att säga nej. Men som bekant vet barn ofta vad de vill, men inte alltid vad de behöver. Därför måste vuxenvärlden ibland gå in och peka med hela handen och säga: Alla ska med, punkt.

Annars är risken att ingen är med i slutändan, kanske allra minst barnen som hade behövt sammanhanget och utmaningen mest – som den stupade stjärngossen på bakre raden.