– Det var så självklart. Vi var tillsammans från dag ett, berättar Lena Kirvesniemi, som träffade sin man Hannu för ett halvt sekel sedan.
Men var det slumpen som gjorde att de möttes där på Väsbybron 1975? Lena och en kompis var på väg från Märsta in till stan med några killar, men hoppade av i Väsby för att kolla om det var nåt disco på ”Medis”.
– Det verkade inte så kul, så vi gick tillbaka till stationen för att åka hem. På bron stod två killar som frågade om vi ville följa med på fest, en av dem var Hannu, berättar Lena.
De följde med och när det blev dags att åka hem bestämde Lena och Hannu att de skulle ses i Märsta nästa dag och ta en fika.
– Så blev det och efter det har vi varit ett par. Tänk att det kan bli så bra från början, säger Lena.
Efter det gick allt fort. De flyttade ihop på Finspångsvägen i Upplands Väsby, flyttade sedan till Märsta, gifte sig i Sigtuna rådhus 1979 och fick första dottern 1980 Camilla och andra, Madelen, 1986. Efter ett år i Knivsta och 23 (!) i Norrköping flyttade de för 13 år sedan tillbaka till Väsby – där allt började,
– Cirkeln är sluten. Nu bor vi bara ett par kvarter från Finspångsvägen, säger hon med ett skratt.
Hur har ni fått äktenskapet att hålla så länge?
– Vi upptäcker fortfarande nya sidor hos varandra, ser och pratar med varandra. Det är viktigt. Och så har vi har vi aldrig styrt varandra.
Hon berättar att hon själv gärna sprang på disco när hon var yngre, men Hannu gillade inte disco.
– Då kunde jag göra det utan att han blev sur.
Vi upptäcker fortfarande nya sidor hos varandra.
Hon betonar att de viktigaste är att de trivs hop och uppskattar varandras sällskap.
– Därför var det inga problem när barnen flyttade ut. Vi har inte levt genom våra barn.
Lena och Hannu gifte sig 1979 i Sigtuna rådhus. "Ett klassiskt 70-talsbröllop. Det var inte så jättevanligt med stora kyrkbröllop då."
Privat
Är ni lika kära nu som 1975?
– Vi är ju inte nyförälskade. Men vi känner båda två att vi älskar varandra. Jag kan inte tänka mig någon annan. Vi kanske förskönar varandra lite, vi minns ju hur vi såg ut när vi var unga, säger hon med ett skratt.
Bråkar ni aldrig?
– Jo då. Vi kan bråka och bli riktigt arga på varandra. Men då klarar vi upp det, det finns inget gammalt groll som ligger kvar. Jag var väldigt pendantisk förut, vilket Hannu kunde reta sig på. Men nu har det nästan blivit tvärtom.
Bästa knepen för att få en relation att hålla?
– Jag har inte tänkt på vad vi har gjort, vi har bara trivts ihop. Vi reser i väg och gör saker, men kan lika gärna vara hemma.
Har du tänkt på hur livet skulle blivit om ni inte hade träffats?
– Vi brukar skämtsamt säga, undrar vad vi hade gjort då. Det var nog någon mening med att vi träffades.