Tilltagna trädgårdar, frikostigt med fruktträd och brokig bebyggelse. Eller, för att uttrycka sig som en reseguide: det är lätt att charmas av Duvbo.

Ett pittoreskt område, tycker Jan-Åke Nilsson.

– Det är härliga tomter, lugnt och fint, inte så mycket trafik. Idealiskt för barnfamiljer!

Själv bor han i en lägenhet i Storskogen. Det hindrar inte honom, hustrun och hunden från att ofta ta apostlahästarna till villastadsdelen.

– Han älskar att promenera här, säger Jan-Åke om silkesterriern Kylo.

Snickarglädjen gör sig påmind när man vandrar runt bland Duvbos villor.

Alexander Kuronen

Om Kylo även älskar "Bonusfamiljen" förtäljer inte historien. På senare år är det kanske just vad Duvbo har kommit att bli mest känt för, som platsen där en populär TV-serie utspelar sig.

Anna-Maria Heikurainen gick förbi när det var tid för tagning.

– Lill-Babs var med. De ville att jag skulle vara med som statist, men jag var tvungen att gå hem, säger hon.

Byggde egna hem

Vandrar runt i Duvbo gör hon ofta. Det blir lätt så när man bor i närheten.

När vi träffar henne den här dagen är hon på väg till en av sina favoritanhalter: Solparken.

– Jag tycker att det är fint med blommorna där.

Anna-Maria Heikurainen besöker gärna Solparken.

Alexander Kuronen

Och Duvbo är värdefullt. Det har slagits fast av Riksantikvarieämbetet, som har förärat stadsdelen med statusen riksintresse.

Motiveringen är att stadsdelen är ett av landets och Stockholms tidigaste egnahemsområden. Avsikten vid grundandet 1899 var att arbetare och lägre tjänstemän skulle kunna bygga dessa hus.

Varje tomt var cirka 900 kvadratmeter stor och endast ett hus per tomt var tillåtet. Däremot gick det bra att ge varje hus två kök. Det innebar att ena lägenheten kunde hyras ut, vilket bekostade villabygget.

Dyrt

Ska man bo i en Duvbovilla i dag får man punga ut cirka 11 – 14 miljoner kronor, enligt slutpriserna för 2024 på sajten Booli. De höga priserna är en orsak till att Jan-Åke Nilssons barn inte har vuxit upp i samma område som ungarna i Bonusfamiljen.

– Vi har velat bo här, men har inte haft råd, säger han utan att låta bitter.

Anna-Maria Heikurainen minns i sin tur sin ungdoms Duvbo, då hon jobbade på Maraboufabriken.

Företaget hade hus i området som personalen fick bo i, berättar hon och pekar.

– Där, nummer sex! Jag tror att det var ett tiotal som bodde där.

Läs även: Riksintressen – en fysisk historiebok