Att det är tuffa tider för många just nu märks, berättar Anna Jäger, ordförande i Sollentuna hjälpförening.

– Det kan handla om en ensamstående förälder, någon som blivit utförsäkrad, arbetslös, eller sjukskriven. Då kan ett tillfälligt stöd från oss verkligen göra skillnad. Det är inga stora ekonomiska summor det handlar om, men viktiga, säger Anna Jäger, ordförande i Sollentuna hjälpförening.

I fjol fick hjälpföreningen in 190 ansökningar, vilket är rekord.

– Av dessa har vi kunnat hjälpa omkring 150 familjer, äldre och ensamma som lever i ekonomisk utsatthet.

”Det mest basala”

Konkret kan det handla om få hjälp med sådant som mat, hyra, glasögon och tandvård.

– Det vill säga det mest basala för att kunna klara sig, säger Anna Jäger.

Ibland kan det också vara stöd för att kunna köpa kläder och skor, lite extra pengar för att få råd att göra något roligt med sina barn, eller hjälp med att betala avgiften till tonåringens idrottsförening.

– Men ibland måste vi tyvärr säga nej. Det skär i hjärtat, säger Anna Jäger.

En av dem som sökte sig till Sollentuna hjälpförening i fjol är Felicia som är ensamstående med flera barn och långtidssjukskriven. Vi ­träffar henne tillsammans med Anna Jäger i ett samtalsrum intill Turebergskyrkans kafé.

– Jag har en trerummare och kan inte bo så mycket mindre med barnen. Hyran är hög men min kötid räcker inte till en billigare lägenhet. Sjukpenningen är lägre än en vanlig lön, så det är svårt att klara utgifterna, säger Felicia.

Inte råd med gympan

En konsekvens av det är att barnen inte kan ha några fritidsaktiviteter alls. Ett av hennes barn höll tidigare på med en idrott men fick sluta på grund av de höga kostnaderna.

Under en tuff period fick Felicia kontakt med Emma Grennard som är diakon på Turebergskyrkan och fick hjälp med bland annat matkassar från Matundret.

Via Matundret kom hon också i kontakt med den ideella organisationen Prosit Stockholm som såg till att Felicia och barnen kunde göra ett Gröna Lund-besök i juni.

– Det var det vi gjorde i somras, sedan var vi här omkring, här i närheten. Det känns lite jobbigt när barnens skolkompisar får resa och göra saker, säger Felicia.

Var på väg att vräkas

Vid ett tillfälle i somras hamnade hon i ett än mer utsatt läge. Felicia gjorde något formellt fel så att hennes sjukpenning avslutades. Och det var tre månaders handläggningstid för att kunna rätta till det.

– Då kontaktade jag kommunen för att få hjälp. Jag blev så förnedrad, de gick igenom på en stor skärm vad jag hade handlat bakåt i tiden. Och de tittade tre månader bakåt. Då hade jag ju pengar, men inte nu. Så det blev avslag. De sa att jag kunde ansöka om akutpengar för mat i receptionen.

I det läget tog Felicia kontakt med Emma Grennard igen, och kunde på så sätt få hjälp av Sollentuna hjälpförening.

– Jag var på väg att bli vräkt. Utan den hjälpen hade jag förlorat min lägenhet, säger Felicia.

– Tänk vilken stress sådant här utsätter människor för. Det känns fel. Hur ska man klara att samtidigt vara en bra mamma till sina barn? Och om en förälder skulle bli av med sin lägenhet så är kommunen ändå ansvarig så vad är vinsten med det? säger Anna Jäger.

”Hoppas på en förändring”

Den desperata situationen för Felicia är över, för den här gången. Men att kunna börja jobba som vanligt igen känns avlägset.

– Jag har varit på utredning på Danderyds sjukhus och de anser att jag kan jobba i 17 minuter, sedan behöver paus. Det känns jäkligt tråkigt att vara här, i den här situationen. Nu är det nytt år, jag hoppas på en förändring, säger hon.