När Sara Nourzai, 15, beskriver sin kommunala skola i Bredäng där hon gått i snart tio år låter det som en dröm av ordning och trygghet.
– Lärarna har alltid varit tydliga med vilket beteende som är ok och var gränserna går. Ända sedan lågstadiet har klassen fått belöningar om vi sköter oss. Det gör att vi håller ordning själva. Och vi hjälper varandra så att alla ska må bra, säger Sara.
https://www.mitti.se/ettsthlm/grovt-sprak-i-skolan-vi-sa-inte-sant-nar-vi-var-i-den-aldern/repubp!1soYp5J7jJCU9UCWphavJQ/
Hennes pappa Jawed, uppvuxen i en läkarfamilj i Kabul, jobbar som plåtslagare på en bilverkstad i södra Stockholm. Mamma Zarifa, också från Kabul, är undersköterska i hemtjänsten.
Karate och fiol
De bjuder på te hemma i radhuset i Bredäng och utstrålar en stilla stolthet över sitt föräldraskap.
Det går bra för barnen i skolan. På fritiden spelar de basket, tränar karate och hinner dessutom med musiklektioner i fiol och cello.
Jawed Nourzai tycker att föräldrarna i området generellt tar ansvar och drar åt samma håll som skolan. Att familjer har olika regler hemma ser han inte som något problem alls.
– Alla barn är ju olika och föräldrarna måste själva få bestämma vad som blir bäst. Nästan alla gör så bra de kan, säger han.
Men kraven från skolans sida, både på elever och föräldrar, borde ändå kunna vara högre, tycker Jawed Nourzai. Och det kräver att skolan kommunicerar tydligare, menar han:
– Idag bestämmer barnen själva om de vill göra läxorna eller gå till läxhjälpen som ordnas efter skolan. Om lärarna var strängare skulle det öka motivationen. Och föräldrarna borde få veta direkt om barnet behöver extra stöd.
Gömde läxpapperna
En gång hittade Jawed och Zarifa flera veckors läxor undangömda bakom bokhyllan i barnkammaren.
– Om föräldrarna får tillgång till skolmaterialet kan de vara mer delaktiga och ta större ansvar. Då skulle alla barn få mer lika chanser.
– Men det verkar finnas lite av en norm att man inte ska tvinga barn eller vara för sträng. Och då anpassar sig folk och gör kanske inte sitt bästa, menar Jawed Nourzai.
I en hyreslägenhet i andra ändan av Bredäng bor paret Lotta Berntzon och Martin Karlsson med barnen Mika, Jori och Kira.
Martin är skateboardlärare och Lotta kommunal miljöhandläggare. De har konstaffischer på väggarna, politisk litteratur i bokhyllan och tvättkläder i soffhörnen.
Känner sig sedda
– När barnen började i Montessoriskola tyckte vi först att ”oj vad mycket stränga regler”, berättar Lotta Berntzon.
– Men sen upptäcker man mer och mer att det är ganska bra: att man står på led när skoldagen börjar och tar läraren i hand. Det blir en annan slags ordning om alla barn har mött lärarens blick och känner sig sedda, säger hon.
Hemma skulle det inte heller skada med tydligare regler, tycker Lotta: att säga tack för maten, komma till matbordet första gången man ropar, plocka undan efter sig och hänga upp kläderna.
– I en drömvärld vill man ha det väldigt fritt. Men vi har nog varit lite för slappa. Det gör bara att man får det jobbigare själv som förälder, säger hon.
– Jag har ibland tjafsat med lärarna i skolan: ”Ni borde visa mer auktoritet”. Jag var själv lärare tre år i kurdistan och vet ungefär vad som behövs, säger Ako Zelkay, tvåbarnspappa i Bredäng.
Han jämför med fotbollslaget där han är tränare.
– Det är 15 olika nationaliteter och kulturer, alla äter olika mat. Men när vi är på planen, då måste alla följa samma regler. Det är bara då det fungerar. Du kan inte bara ha ”gosa-gosa”. Jag tror att svenskar behöver lämna 1970-talet bakom sig, säger han.
Bland annat jobbar laget jättemycket med att alla ska ha ett schysst språk och ett respektfullt uppträdande mot varandra.
– Säger man fula ord till någon, då får man gult eller rött kort. Det är inte svårare än så, säger Per Helin som också tränar killarna.
Fokusera på framtiden
Ako Zelkay tycker också att det är för många familjer som fokuserar på sitt gamla hemland istället för på framtiden här i Sverige.
– Vi ser föräldrar som jobbar 15 timmar för att kunna bygga ett hus i hemlandet eller resa på dyr semester till Dubai, snarare än på att följa med på barnens fritidsaktiviteter, säger han.
Hur borde man göra då?
– Jag har en radikal syn. Jag tror mer på assimilation än på integration. Vi har provat ”integration” i 20–30 år här i Sverige och det ger ingen skillnad. Jag tycker: Du är här, lär dig språket och reglerna. Barnen ska ha aktiviteter och man måste engagera sig vad de gör efter skolan, förklarar Ako Zelkay.
https://www.mitti.se/ettsthlm/ansvaret-for-barnen-manga-foraldrar-ar-for-passiva/reptkm!ZJOZKgy7HF4L@O30HA@QPg/
https://www.mitti.se/nyheter/12-aringar-skottade-satra-bp-ren-fran-sno/repubk!Mg84lHKVZ4Rgcrz4Q0l@vQ/