Vi träffas vid Akademibokhandeln i Täby centrum, där boken med titeln ”Att inte försöka är att dö en smula” finns att köpa.

Det är hans andra bok som kommer ut i handeln.  

Den har tagit flera år att skriva och i slutet av februari var det signering i Täby centrum. Han hoppas nu att boken ska inspirera andra.

– Jag ville skriva om mitt liv. Det för att inspirera andra, speciellt för dem som inte tror att de inte kan nå sina mål. Möjligheter finns det alltid, säger han.

Johan Nordansjö drabbades av syrebrist vid födseln. Det gav skador på motoriken och han blev hänvisad till rullstol och han lever med en cp-skada. Han har därför fått hitta egna vägar i livet, berättar han.

”Det är som att dö en smula”

Han är uppvuxen i Täby och har bott hela sitt liv i kommunen. I boken får läsaren följa med genom hans uppväxt, från Viggbyholm till Biblioteksgången och idrotten på Tibblevallen.

Om vänner och om kärlek. Men även om motgångar och fördomar som funnits.

Bokens titel beskriver hur han själv tänker. Att motgångar kan bli drivkrafter.

– Om vi inte försöker att nå dit vi vill, får vi heller inte ut allt som är möjligt av våra liv. Det är som att dö en smula.

På baksidan av boken finns bilden från EM 1999 i England med medaljerna runt halsen.

Han berättar att det är de högt uppsatta målen som fått honom att fortsätta.

– Om man inte gör något vet man aldrig om man hade klarat av det eller inte, det är viktigt att man vågar, säger han.

På baksidan finns ett äldre porträtt av Johan från tiden då han var elitidrottare.

Han har tagit flera medaljer inom rullstolsfriidrotten både från VM och EM. Idrotten har varit viktig sedan tidig ålder.

– Jag sparkade mig fram baklänges. I Sverige var det bara jag som gjorde det, bortsett från några år. Internationellt var det fler. Sporten har gett mig väldigt mycket och är man i god form så klarar man mycket mer, säger han. 

Fick göra allt i uppväxten

Att han själv vågat prova på saker är mycket tack hans föräldrar, menar han. De har aldrig sagt att han inte kommer att klara av något.

– Jag har som barn fått testa allt. Jag tror man behöver någon som pushar en och som ser att det går, alla har inte det.

– Men jag tror nog mer de behövt dämpa mig än att pusha mig, säger han med ett leende.

Nu när boken väl är klar så drömmer han inte om skrivandet – utan om att resa.

– När jag skriver kan jag inte sluta, men det är jobbigt för mig att skriva, jag kan bara kan skriva åtta tecken per minut. Nu vill jag tänka på annat än mitt bokmanus och se nya platser och växa, säger han.