Egentligen är våldsutvecklingen i Storstockholm för allvarlig för att den ska kunna hanteras av vanliga människor. Det har blivit svårare att vara vittne och mängden skjutvapen kan göra det livsfarligt att ingripa i ett bråk.
Det menar de sex elever i trean på Kärrtorps gymnasium som Mitt i träffar för att prata om våldsprevention och civilkurage.
– Att få stopp på våldet är en större fråga, som behöver ligga på politiker, domstolar och lagar, menar Turker Kyazim.
Ändå tror de att lektionsserien som de nyligen har genomgått kan göra en viss skillnad.
Utbildningen kallas Mentorer i våldsprevention, MVP, och handlar om hur man kan agera om man bevittnar våld eller kränkningar. Den har förändrat deras sätt att tänka.
– Förut, om jag såg en person bli utsatt för våld på gatan eller på tåget, då kollade jag bort och tänkte att det inte hade med mig att göra. Men nu lägger jag märke till det och ser om jag kan hjälpa till på något sätt, säger Turker Kyazim.
Rojin Kezmez, Harun Aktas och Turker Kyazim tror att metoden skulle kunna göra större skillnad om den blev obligatorisk i alla skolor.
Angie Gray
Även om de lärt sig att vara försiktiga och inte utsätta sig för fara finns det nästan alltid någonting man kan göra, som att tillkalla en vakt eller ringa polisen.
Rama Salha märker att hon numera reagerar annorlunda, även utanför skolan.
– Reflexen är inte längre att någon annan ska göra något, utan att det är vi alla som har ansvaret, säger hon.
Johanna Ali ger ett exempel, om man ser en ung tjej bli utsatt för ovälkommen uppvaktning av någon äldre man på pendeltåget.
Johanna Ali berättar om hur hon har ingripit för att hjälpa tjejer som blir utsatta av äldre män i kollektivtrafiken.
Angie Gray
– I sådana lägen har jag låtsats jag känna tjejen och bytt plats med henne, så att hon inte behöver vara i en så obekväm situation.
Turker Kyasim berättar om hur han nyligen stöttade en yngre, otränad nybörjare i gymmet, som blev retad av en grupp äldre killar.
– Jag vågade inte gå fram direkt för de var sex stycken. Men efteråt kunde jag prata med killen, trösta honom och hjälpa honom med hans kväll, säger Turker.
Fler och fler skolor runt om i Stockholmsområdet börjar med MVP-lektionerna. Susanne Tidestrand, samordnare för våldsprevention i Stockholms stad, håller just nu på att utbilda nya lärare, skolkuratorer, fältare och fritidsledare i metoden.
– När jag är ute och träffar personal blir det ofta en aha-upplevelse. Det finns en hoppfullhet i modellen, att om alla bidrar kan vi faktiskt få slut på våld och trakasserier, säger hon.
Elever på Kärrtorps gymnasium får utbildning i att förebygga våld. Från vänster: Rama Salha, Leandro Bascunan Lobos, Johanna Ali, Turker Kyazim, Harun Aktas och Rojin Kesmez.
Angie Gray
Eleverna på Kärrtorp tycker att utbildningen borde vara obligatorisk för alla, från årskurs sju och upp till gymnasiet.
– Då skulle eleverna kunna föra det vidare till sina förändrar, som också skulle lära sig något nytt. Jag tror det skulle ha en positiv påverkan, säger Turker Kyazim.
Att våga ingripa: "Vi sprang rakt emot dem och skrek"
Efter mordet på pappan Mikael i Skärholmen och knivattacken mot en 15-åring vid Slussen i juni sprids känslan att ingen längre vågar ingripa. Mitt i ställer frågan i några artiklar: Hur mår vårt civilkurage? Hur ska man agera om något händer? Och vad kan man göra för att bli modigare?
En sen kväll förra året blev Myrna Österlund och tre tjejkompisar vittne till en grov misshandel på Götgatan.
– Det var två killar som började slå en tredje. När han låg på marken och de var på väg att sparka honom i huvudet, då kände jag att det här tänker jag inte bevittna. Som medmänniska måste man gå ihop och hjälpa varann, annars blir vi ju medbrottslingar, säger Myrna.
Hon gjorde det första hon kom på, inspirerad av en tidigare självförsvarskurs.
"Fick med oss flera"
– Vi sprang rakt mot killarna och skrek. Först var det vi fyra, men när vi tog ledningen fick med oss flera andra som stod omkring. Det gjorde att killarna slutade och försvann därifrån.
Exemplet bekräftar något som är väl känt inom forskningen kring civilkurage: hur andra omkring oss agerar – och framförallt vad vi tror att andra kommer att göra – spelar stor roll för vårt eget mod.
– Tänker man att andra människor är goda och att de vill mitt bästa, då är det en fantastisk grund för att hjälpa andra. Därför blir det också väldigt oroande att bevittna våld där ingen gör någonting, säger socialantropologen Brian Palmer som forskat i decennier om medborgerligt mod.
Ulrika Ernström
Just oron för ett krympande civilkurage kan göra att man övertolkar det man ser. Brian Palmer berättar om ett upprörande våldsbrott i Queens, New York, där det såg ut som att ingen brydde sig, men där forskare i efterhand konstaterade att få i omgivningen hade förstått vad som pågick.
– Reaktionen blev: "Vad är det för människor som bor i Queens?". Men det fanns ingen grund för publikens moralpanik, säger Brian Palmer.
Mindre civilkurage
En liknande diskussion har förts efter knivattacken mot en 15-åring i tunnelbanan på Slussen i juni. 15-åringen upplevde, enligt polisens förundersökning, att ingen i vagnen gjorde något för att hjälpa till.
– Men saker kan hända väldigt snabbt och det kan vara svårt att hinna orientera sig. Och jag tycker inte vi har en plikt att ingripa fysiskt vid en vapenattack. Det viktiga är vad folk gör efteråt, om de hjälper till när risken att själv bli attackerad har minskat, säger Brian Palmer.
Efter mordet på 39-årige Mikael i Skärholmen i april drog många slutsatsen att civilkuraget nu skulle falla som en sten. Mikael hade enligt vittnesmål gått fram och sagt till ett ungdomsgäng, vilket ledde till hans död.
Brian Palmer menar att den händelsen kan ge två helt olika effekter.
– Vissa blir räddare. Och det är nog den stora effekten. Men andra tänker: wow, han visade kurage, han agerade rätt. Det blir en påminnelse om hur viktigt det är att vi står upp för varandra. Civilkurage kan vara nästan lika smittsamt som rädsla. Och jag tror många blev smittade av Mikaels mod.
ENKÄT: Är du en sån som ingriper? Och vad tänker du om civilkuraget i Stockholm?
Björnerik Larsson, Huddinge
– Mitt sociala patos säger att jag är en sån som ingriper, men frågan är om jag verkligen gör det. Andra är ofta snabbare. Som när en kille svimmade i pendeln, då var det flera andra som var framme direkt. För mig beror det nog på situationen, om man tror att andra omkring kommer att hjälpa till. Jag tror att de med socialt patos ingriper mer nu än tidigare, medan andra kanske har blivit räddare.
Petter Beckman
Marianne Brinning, Östermalm
– Jag har alltid ingripit. När jag var yngre gick jag in i många bråk. Ofta genom att ropa "Lägg av, sluta!" Efteråt har jag förstått att det ibland varit dumdristigt. Men nu är jag så gammal att jag kan lika gärna fortsätta. Vi som är äldre är uppfostrade så, det sitter i ryggraden. I dag uppfostras unga nog att vara mer försiktiga. Och ju färre som gör något, desto svårare för oss som faktiskt ingriper.
Petter Beckman
Myrna Österlund, Rågsved
– Jag tror att folk börjar bli väldigt rädda. Jag jobbar med ungdomar och det händer så mycket i den världen. Men jag skulle ingripa, även om det fanns en kniv med. Som medmänniska kan jag inte bara se på. På Götgatan blev jag och tre andra tjejer vittne till en grov misshandel sent på natten. Vi sprang emot killarna och skrek. Och då fick vi med oss andra, som vågade tack vare att vi ledde.
Petter Beckman
Elias Bechiri, Rågsved
– På T-centralen såg jag nyligen en stor man som var aggressiv mot två kvinnor. Jag vände mig till en kille som såg stark ut och tillsammans började vi prata med mannen. Han gjorde ett jättebra jobb att lugna ner situationen. Vi kan nog alla öva mer på konfrontera varandra kring små saker, som att någon har väskan på sätet. Då blir man mer bekväm att prata med andra också i svårare lägen.
Petter Beckman
Binta Trawally, Norra Sköndal
– Jag har nattvandrat mycket och många gånger hamnat i situationer där jag ingripit. Det kan räcka med att skrika "Hallå, vad gör du?", då väcker man andra. Men det gäller att det finns folk omkring som kan hjälpa till, jag skulle inte sätta mitt liv i fara om jag var ensam i en vagn. Jag tror att folk gör vad de kan, men efter alla våldsdåd och mordet på pappan i Skärholmen tror jag att folk tvekar mer.
Petter Beckman
Robin Wallin, Orminge
– Det är svårt att säga om jag skulle agera, jag har aldrig hamnat i en sådan situation. Jag vill nog ingripa, men om man ser någon med kniv är det för läskigt. Man kan bli skadad. Jag hade nog i stället gått undan och ringt polisen. Om man inte hade hört så mycket om alla vapen så skulle det kännas enklare att göra något själv.
Civilkurage kan vara lika smittsamt som rädsla
Fakta: Har civilkuraget minskat i Sverige?
Enligt forskaren Brian Palmer finns inga tillförlitliga mått på hur civilkuraget förändrats över tid. Däremot har statsvetare konstaterat att den mellanmänskliga tilliten har minskat något i Sverige – och det finns enligt Palmer skäl att tro att civilkuraget minskat i motsvarande grad. "Men det handlar inte om någon dramatisk minskning", säger han.
TV4 lät nyligen göra en egen opinionsmätning, som visade att 52 procent skulle vara mer försiktiga med att ingripa i dag jämfört med för ett år sedan, medan 40 procent svarade att de skulle agera som tidigare. "Det ger en bild av stämningen efter ett uppmärksammat våldsdåd, men säger inte så mycket om de långa linjerna", menar Brian Palmer.
Källa: Mitt i och TV4.se
Petter Beckman
Att våga ingripa: "Vi sprang rakt emot dem och skrek"
Mod är en muskel som går att träna upp
Den som bevittnar våld eller trakasserier kan bli helt ställd. Men förmågan att ingripa går att träna upp. "Du behöver öva praktiskt. Det är som att spela fiol, du kan inte lära dig det genom att bara prata", säger Frida Löfqvist som ordnar träningar i civilkurage.
När en 15-åring blev attackerad av en knivman i tunnelbanan vid Slussen i juni ingrep ingen, enligt vad brottsoffret sagt i polisförhören.
Frida Löfqvist, aktiv i nätverket Vardagens Civilkurage, tror det är möjligt att ingripa även i liknande, farliga situationer.
– Det handlar inte om att ta kniven från någon. Det handlar om att ändra på någonting i situationen, att omvandla rollerna eller förvirra. Som att ropa en oväntad fråga, busvissla eller göra andra ljud. Men det är bra att ha tränat, annars klarar man det kanske inte, säger hon.
Under ett par år har Frida varit med om att hålla träningar i civilkurage med icke-våld som grund. Exakt vad som är rätt i en viss situation går inte att säga, menar hon. Alla måste följa sin egen vägvisare.
Spelar upp scenarier
– På våra träningar övar vi på en bredd av olika tekniker utifrån vad man redan har inom sig. Det är som en muskel som går att öva upp. Vi spelar upp scenarier och diskuterar sen vad som hände. Det gör att man får en egen repertoar med olika kort som man lätt kan plocka fram, säger Frida Löfqvist.
Med sådan träning minskar risken att man blir ställd eller reflexmässigt hoppar in och göra något som kan bli farligt för en själv.
Frida Löfqvist tycker att massmedier fokuserar för mycket på den ensamma hjälten.
– Mod är inte en fast egenskap som några hjältar har. Men det är som att spela fiol, du kan inte lära dig det genom att bara prata.
Hon lyfter också fram vikten av att hjälpas åt. Om man agerar tillsammans blir det inte lika farligt.
Dekal på ryggsäcken
Att civilkurage påverkas av andras beteenden är också centralt för socialantropologen Brian Palmer som forskar om mod. Han ger exempel på butiker i USA som sätter upp dekaler i fönstret om att de erbjuder skydd åt barn som är i fara.
– Det skapar en varm känsla i hjärtat och gör något med samhällsmoralen. Jag blir själv mer beredd att ingripa i en miljö där jag ser att andra tar ställning, säger Brian Palmer.
Det skulle säkert göra skillnad, menar han, om folk på stan eller i tunnelbanan bar liknande dekaler på ryggsäckar och jackor.
– Vad jag väntar på är att samhället börjar visa: Vi är fler, vi är starkare, vi som vill ha ett samhälle utan våld, säger Brian Palmer.
Exempel på vad du kan göra
Distrahera eller förvirra. Fråga vad klockan eller vilken station man ska gå av på. Omvandla förövaren till en hjälpare och rådgivare.
Skrik "polisen kommer" eller "någon blir attackerad med kniv" eller "alla härinne tittar på dig nu".
Ta hjälp av andra så att fler ställer sig upp. Börja stampa i marken. Är ni flera som har övat på det kan ni bära bort offret.
Använd inte våld för att avbryta våld. Agera som om världen var sådan som du vill ha den.
Titta mer på det som är hoppfullt än på det som inte fungerar. Det ger mer energi och gör det lättare att ge energi till andra.
Källa: Vardagens Civilkurage
