Janice Rydin, Gärdet.
Johan Sjölund
Janice Rydin, 34, försäljningschef, Gärdet:
– Jag hade precis haft en 30-årsfest för 70 personer veckan innan restriktionerna kom. Folk kom hem från Alperna och var sjuka och det bubblade på nyheterna. Jag hade ett resande jobb och fick lära mig att använda Teams istället.
På ett sätt har det lett till positiva förändringar, nu kommer jag aldrig mer att åka på en jobbresa om man lika gärna kan ha mötet digitalt. Det sparar man väldigt mycket tid på. En annan sak som hänger kvar är att vi fortsätter jobba delvis på distans på min arbetsplats, 3 dagar på kontoret och 2 hemifrån. Den typen av flexibilitet är väldig värdefull.
Jag kommer ihåg hur vi brukade gå ut och äta middag på restaurang kockan 17, och sen fick man gå hem till någon när alla ställen stängde klockan 20.
Jag tror att pandemin gav oss en insikt om att något som förut kändes ganska avlägset faktiskt kan drabba oss, och att det högst troligt kommer att göra det igen.
Knut Kron, Gärdet.
Johan Sjölund
Knut Kron, 75, pensionär, Gärdet:
– Vi bor växelvis i Ystad och på Gärdet, och vi var i Stockholm vid den här tiden för fem år sedan. När de första rapporterna kom tänkte jag: den där pandemin kommer att vara över till påsk, det tog lite tid att inse allvaret.
På den tiden visste man inte hur pandemin skulle påverka allt, vi hade ett hus i Abbekås som vi sålde lite hastigt av rädsla att det skulle sjunka kraftigt i värde. Men det blev jun precis tvärtom.
En skillnad mellan Stockholm och Skåne var att det var lite ängsligare här. Men jag var förvånad över hur väl det faktiskt fungerade även om vi fick leva lite annorlunda. Och jag tycker att människor visade varandra stor respekt.
På samhällsnivå uppskattade jag och min fru Anders Tegnell kolossalt mycket; han var otroligt pålitlig och stod rak i sin hållning hela tiden. Med facit i hand tycker jag att tiden har gett honom rätt, han har till och med fått ett erkännande utomlands.
Susanna Baltscheffsky, Gärdet.
Johan Sjölund
Susanna Baltscheffsky, 65, journalist, Gärdet:
– Jag hade ganska nyss börjat arbeta som vetenskapsreporter på TV4 med fokus på miljö och klimat. Men miljöfrågorna fick stå åt sidan när pandemin kom.
Det var en väldigt konstig tid i början, innan man riktigt visste vad det var, eller hur smittsamt det var. Normalt har man en viss distans pandemier, men den här gången blev jag, inte rädd, men ganska tagen. En person i min bekantskapskrets blev sjuk under en skidsemester och avled.
Jag jobbade inte hemifrån utan på min arbetsplats, och jag kommenterade de dagliga pressträffarna. Det kändes det viktigt att kunna förmedla information och vetenskap, då kände jag att jag gjorde nytta.
Jag tror att vi i hela samhället har blivit påminda om att vi inte är odödliga, att det finns virus som är farliga, och att vi inte alltid själva kan bestämma hur vi ska leva våra liv.
Elias Holmlund, Östermalm.
Johan Sjölund
Elias Holmlund, 30, kock, Östermalm:
– Jag jobbade i San Fransisco när jag för första gången hörde talas om utbrottet, en kollega hade en fru från Kina. Sedan gick det ganska snabbt och det blev lock down i hela stan. Jag minns att det kom en färja till Oakland där alla passagerarna var smittade, de fick inte gå av utan fick vänta på att bli evakuerade.
Jag jobbade på Google med search ads och skulle egentligen ha stannat till sommaren, men jag åkte hem till Sverige i mars. Jag fick sitta i karantän på mina föräldrars sommarställe helt ensam i två veckor.
Under det första året i Sverige hade jag kvar jobbet på Google. Det var flera kollegor som också flyttat hem till Europa efter utbrottet och det gick bra att jobba på distans. Men alla morgonmöten blev på kvällen för oss, så jobbet upptog en rätt så stor del av dygnet då.
Även om det fanns restriktioner i Sverige var det mycket friare än i USA.
Barbro Örström, Östermalm.
Johan Sjölund
Barbro Örström, 76, pensionär, Östermalm:
– Vi flyttade ner till Torekov lite tidigare, redan i mars. Annars brukar vi åka runt påsk. Vi kunde träffa barnbarnen men drog ner på umgänget i stort och höll avstånd. Det var ingen kul tid, och lite läskigt. En väninna som inte var sjuk innan gick bort i covid.
En del förändringar hänger kvar. Efter pandemin har jag varit fortsatt noggrann med handhygienen, jag tvättar händerna så fort jag kommer hem.
Jag tror också att man reagerar lite mer på om någon hostar bland folk idag jämfört med med innan pandemin. Och att hälsa med en kyss på kinden kanske inte är nödvändigt?