Stjärnorna gnistrar över scenen. Där i månskenet vid fontänen möter vi Luna som med hjälp av en månritual söker kontakt med sin döda pappa och sakta börjar minnena träda fram. Minnen av en pappa som tog hennes tankar och fantasi på allvar, som skapade magi i vardagen och som, med utgångspunkt från sina egna erfarenheter av flykten från en diktatur, visade henne vikten av politik, samhällsengagemang och möjligheterna att förändra. 

Men också minnen av en pappa som hon var rädd för, som var våldsam, som missbrukade och skrek. 

Hon var tio år när han försvann och de blandade känslorna var svåra att hantera. 

– Jag bar på så mycket skuld för att jag älskade min pappa, säger Paloma Winneth som spelar Luna.

Paloma Winneth som karaktären Luna på lekplatsen vid på terrassen vid Skärholmens centrum.

Senay Berhe

Tillsammans med Maja Salomonsson, konstnärlig ledare på stadsteatern i Skärholmen, har hon skrivit pjäsen Lunita Lunita, som nu visas för ungdomar från 14 år och uppåt. 

– Man har så mycket som man bär på som en hemlighet eller skam, som man kapslar in. Det kan vara bra att släppa ut det. Jag hade velat få en spegling av det som tonåring för att kunna sätta ord på det, så jag lånar ut berättelsen om mitt och pappas liv så att andra barn ska få redskap att nysta i sina och våga prata om sina motstridiga känslor, både det som är fint och det som är jobbigt, säger Paloma Winneth.

För barn som har föräldrar som flytt, som fått utstå stora umbäranden eller utsätts för rasism kan det vara extra svårt tror de, och betonar att det är okej att ha flera motstridiga känslor inom sig och att våga prata om dem. Både om det som är bra och dåligt. 

Lokala förbilder är viktiga menar både Paloma Winneth och Maja Salomonsson.

Martin Svensson

Kulturhuset satsar på lokala kulturskapare

Fontänen där allt börjar är en modell av den på Skärholmstorget – en plats Paloma Winneth ofta varit på. Stadsteatern i Skärholmen satsar under 2025 på föreställningar där konstnärer och upphovspersoner kommer från Skärholmen, Sätra, Bredäng och Vårberg.

– Det finns så många verksamma konstnärer inom scenkonst och dans som är uppvuxna här. Tanken är att skapa synergier mellan utövande konstnärer och kommande genrationer och då är förebilder en viktig del, säger Maja Salomonsson.

Lokala förebilder spelar roll tror Paloma Winneth.

– Teater måste ha en förankring bland befolkningen och det märks att det här är något som folk har väntat på. Man hör många som pratar om det, säger hon.

Samtidigt är de olika berättelserna som spelas under året universella, med teman som många känner igen sig i oavsett var de växer upp, precis som Lunita Lunita.

– Man är inte ensam, 500 000 barn växer upp med missbruk, psykisk ohälsa eller våld. Många barn tror att det bara är deras problem och inget att prata om, men det är ett gigantisk samhällsproblem och det är otroligt viktigt att förstå och prata om, säger Maja Salomonsson.