– Jag lärde mig mycket om diplomati i Hammarkullen, det har format mig till den jag är. Jag vet inte vem jag hade varit om jag inte hade växt upp där. Kopplar jag det till mitt jobb i dag så känns det som att jag lärde mig mycket om diplomati i Hammarkullen. Hela världen samlas ju där, folk från olika länder, säger Natalie Imani när hon berättar om sin uppväxt.

Tillsammans med sin mamma kom Natalie till den göteborgska förorten för ungefär tjugofem år sen. De var asylsökande från Iran, och att de skulle få stanna i Sverige var inte en självklarhet.

Natalie har kämpat för att nå sina mål, hon har levt på studielån under obetalda praktikperioder utomlands. Hon har skrapat ihop pengar för utbytesstudier och pluggat hårt på universitetet.

Men inget kan jämföras med vad hennes mamma har gjort, menar Natalie.

– I dag känns det otänkbart att jag skulle hamna i en sån situation, att ha ett litet barn att försörja och inte veta vad jag ska göra. Jag brukar reta mamma ibland när hon tycker att jag gör något lite tokigt, då påminner jag henne att inget jag kan göra kan jämföras med det hon gjorde. Att komma till ett nytt land, lära sig ett nytt språk och en ny kultur, säger Natalie Imani. 

Att bo trångt, segregerat, ekonomiskt instabilt i miljonprojektsbyggnader var verkligheten för de allra flesta i Hammarkullen, inte minst för Natalie och hennes mamma.

Även Hammarkullsskolans resurser och material var begränsade i jämförelse med de i andra stadsdelar, trots att de enligt lag ska ha haft tillräckligt. Någonstans i dessa samhällsklyftor väcktes ett intresse i Natalie att engagera sig i frågor om att förbättra samhället.

– Det var just den här ojämlikheten som påverkade mig. Kände att det var orättvist. Det formade nog mina värderingar, att det är viktigt med jämlikhet och samma förutsättningar och chans. Speciellt för barn. Så jag blev den som satt med i elevråd och kom med förslag och förbättring, säger Natalie. 

Hon tyckte väldig mycket om samhällskunskap på högstadiet, och minns en lärare som tyckte om att provocera för att skapa en livlig debatt.

Vid ett tillfälle hade han valt “Är Kurdistan är ett självständigt land?” som debattämne, fullt medveten om att det var elever i klassen med rötter i Kurdistan, Turkiet, Iran och Irak.

Natalie kan i efterhand tycka att det var lite hårt, eftersom debatterna faktiskt blev livliga. Men hon har även kunnat jämföra dessa debatter med de förhandlingar hon har sett mellan riktiga landsrepresentanter.

– Alla argument som las fram då är likadana argument som läggs fram på hög nivå i FN och EU. Alla kunde argumenten innantill, för de hade fått det från bröstmjölken. Vi var barn, och vi hade formats efter vad våra föräldrar från de länderna tyckte, säger Natalie. 

Natalie Imani, från Hammarkulle, Angered, är en utav de utvalda för diplomatprogrammet

Paul Dakwar

Kämpigt

Redan som ung högstadieelev var Natalie Imani inställd på att hon skulle resa runt jorden, plugga utomlands och jobba med något som skulle bana väg för det. När andra elever hade affischer på fotbollsspelare i sina skåp, hade Natalie klistrat upp en bild på ett brittiskt universitet, med förhoppningen att en dag studera i Storbritannien. Men att ta de stegen för att nå sin dröm fanns det inte mycket information om.

Det var inte förrän hon började på Schillerska gymnasiet som Natalie fick lära sig om studiebidrag, utbytesstudier och stipendium. 

–  Jag vet att jag ställde frågan till en lärare i Hammarkullen om hur man ska göra för att plugga utomlands. De visste inte, och antog att man måste vara rik och så. Inte alla som visste om CSN, eller andra medel som stipendium för att plugga utomlands. Det är informationsbrist i orten. Inte många där som får veta att universitetsutbildning är gratis, att du får CSN och när du söker till universitet så ser ingen ditt efternamn – de tittar bara på resultaten, säger Natalie Imani.

Men efter att ha fått rätt vägledning i gymnasiet, inleddes en process som till slut skulle leda henne till att få utbilda sig till diplomat. Hon pluggade juridik i Edinburgh, och utöver de stipendier hon ansökte om fortsatte Natalie Imani med att jobba för att spara ihop pengar till utbytesstudier, volontärplatser och praktikplatser utomlands.

En del praktikplatser hon var på, som EU i Bryssel, fick hon lön för. Men en del andra, som FN i Geneve och i New York och Europarådet i Strasbourg, var inte betalda, och hon fick leva på sina CSN-pengar.

Hon beskriver det som en risk, utan någon starkt skyddsnät att kunna falla tillbaka mot. En risk hon var villig att ta, då det var väldigt meriterande för att bli diplomat. 

–  Många jag pluggade med hade sina föräldrar att luta sig mot ekonomiskt om något skulle skita sig. Men för mig var det CSN, inget annat. Jag jobbade på somrarna, men det gick till körkort och andra utbyten. Jag passade på med så många utbyten jag kunde. Jag var i Brasilien, Indien, Tyskland och Kina. Vissa gånger levde jag på nudlar och enstaka kronor tills CSN kom. Det är liksom inte en verklighet för de flesta, säger Natalie. 

– De flesta hade kunnat ringa någon och lösa det. Så en svårighet är hur man ska gå tillväga, och den andra är om man vågar göra det utan ett skyddsnät. "Vågar jag hoppa när jag vet att inget finns där för att ta emot mig?”

En dröm gick i uppfyllelse

När hon blev antagen till diplomatprogrammet var det en dröm som gick i uppfyllelse. Att följa sina drömmar ska alla försöka göra, enligt Natalie, men att nå dit är inte lika lätt för alla. Tillfälligheter och förutsättningar ser olika ut för varje individ, och därför kan inte hennes situation tillämpas på vem som helst, menar Natalie.

Hon berättar att efter antagningsbeskedet hade hon skrivit ett inlägg på LinkedIn där hon berättade om sin resa, om sin bakgrund i juristprogrammet, sina utbyten, sina utmaningar och hur tacksam hon var att äntligen nått sitt mål och kommit in på diplomatprogrammet.

Inlägget blev viralt, fick över 17 000 likes, spreds över 100 gånger och fick över 800 kommentarer. Texten talade till många människor, vilket Natalie tycker är fint. Men även om avsikten var god, hade en del dragit egna slutsatser som hon egentligen inte kunde stå för.

– En del skrev något i stil med “ser ni, om hon kan så kan alla”. Och det var alldeles för förenklat. Alla har ju inte samma förutsättningar. Man kan inte använda mig som exempel och säga att “alla som inte valt den här vägen får skylla sig själva”. Jag vill absolut inte bidra till en sån bild. Jag har ju varit privilegierad på vissa sätt, och de privilegierna har inte alla människor.

Hon tänker på de hon växte upp med i Hammarkullen. Hon vet om att även om hon var i samma sits som många av dem hon växte upp med, så hade andra en svårare situation än vad hon hade. Vissa barn hade trauman i från att ha bevittnat krig.

–  Det är svårt att säga varför vi sitter här, som arbetar för en tidning eller departement, och vissa andra inte gör det. Handlar det om val vi gjorde eller förutsättningar? Fick vi en push av rätt lärare eller förälder? Eller handlar det om tur? Det är svårt att sätta fingret på det. Många vill ha nån slags formel. En framgångsformel. Men den finns inte, säger Natalie . 

Trots att vissa har en högre tröskel än andra, är det inte omöjligt att nå sin dröm. Natalie Imani uppmuntrar alla att våga ta chansen. 

– Tro på dig själv. Övertro nästan på din egen förmåga. För det kommer ta dig långt. Försök att fundera på vad du vill. Måla upp en målbild. Vad som helst. Sen kan du föreställa dig en stege, och tänka på vilka steg du måste ta för att nå dit. Vissa saker kan vara obekväma och vara orimliga för andra. Men det spelar bara roll är om det är rimligt för dig.