Fasaden är sotig och bland trädgårdens fågelkvitter hörs det svaga surret av brandsaneringsmaskiner. I juni svepte en brand med sig hela innandömet av sekelskiftesvillan vid Tureholm på Färingsö.
Men fortfarande är huset, högt över äppellunden ner mot Mälarens strand, påfallande praktfullt.
På 40-talet, kanske när en del av äppelträden planterades, var detta hem för några av de mest utsatta människorna i samhället. Och redan då bar det namnet Ottargården, efter sin radikala grundare – Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen.
Ottar växte själv upp i en prästfamilj i Norge och var tidigt väldigt bestämd med vad hon tyckte. ”Hennes första stora revolt var när hon vägrade konfirmera sig.”
RFSU
– Fattiga kvinnor som blev gravida utanför äktenskapet hade ofta ingenstans att ta vägen och för dem fanns mödrahem. De drevs av fattigvården eller religiösa organisationer, och Ottars uppfattning var att de ofta var ganska trista ställen, säger Lena Lennerhed som är professor i idéhistoria och författare till boken Sex i folkhemmet.
Fri från skam
Ottar ville skapa en varm och inkännande plats, fri från dömande blickar.
– Kampen att ta bort skammen från ensamstående mammor var viktig för henne. Det skulle inte betraktas som skamligt utan i stället skulle samhället ge dem stöd, säger Lena Lennerhed.
Ottargården med sitt koppartak och tornspiror högt över Mälarens strand är fortfarande praktfullt, trots branden i juni i år.
Stefan Källstigen
Stödet skulle genomsyra alla delar av sexualiteten, menade Ottar, från tillgång till preventivmedel och kunskap om könssjukdomar, till möjlighet att göra abort och frihet att älska vem man vill.
– Hon hade en väldigt liberal syn på homosexualitet, som en variation på sexualitet som självklart skulle accepteras, säger Lena Lennerhed.
Under en av sina föreläsningar träffade hon järnbruksarbetaren Eric Thorsell som, i en tid då det saknades ord för homosexualitet, inte visste vad han skulle göra av sina känslor för andra män.
Ottar skickade honom till ett sexualvetenskapligt institut i Berlin där han fick studera sexologi. 1933 föreläste han på Klara Folkets hus på ämnet ”Är de homosexuella rättslösa eller förbrytare?”.
– Thorsell och Ottar startade en kontaktförmedling för homosexuella. Det kom brev från folk som undrade hur de kunde botas eller som berättade om sin ensamhet, de gav råd och kopplade ihop folk med varandra, berättar Lena Lennerhed.
– Det visar på Ottars praktiska sida. Hon tyckte inte bara utan gjorde saker här och nu.
Elise Ottesen-Jensen förespråkade bland annat för sexualundervisning för barn. 1942 infördes sexualundervisning som frivilligt i folkskolan, 1955 blev det obligatoriskt.
RFSU
Samma handfasthet fanns när Ottar åkte runt och föreläste om preventivmedel.
– Efter föreläsningarna hade hon mottagning i någon bod eller bakom ett skynke, där hon hjälpte kvinnor att prova sätta in pessarer.
– Det var ofta under väldigt enkla förhållanden som hon hjälpte de här kvinnorna, på ett väldigt handfast sätt, säger Lena Lennerhed.
Elise Ottesen-Jensen blev hedersdoktor i Uppsala universitet maj 1958. Här är hon tillsammans med professor Ernst Bárány.
Uppsala bild
Initiativtagare till RFSU
Som initiativtagare till RFSU var Ottar djupt rotad i arbetarrörelsen och folkbildningen. Men hon var också politiskt radikal och hjälpte kvinnor med oönskade graviditeter genom att förmedla kontakter till läkare som gjorde säkra men illegala aborter.
På 1920-talet, innan hennes engagemang i RFSU, debatterade Ottar inte bara fri kärlek, kunskap och abort, utan också rashygien och steriliseringar som ett sätt att bli av med dåliga arvsanlag.
Rashygien var under 1900-talets början betraktad som en vetenskaplig lära som knappast ifrågasattes av någon, och i den historiska kontexten måste Ottars inlägg i debatten ses, menar Lena Lennerhed.
– Men det ska inte sopas under mattan. I stället tycker jag man ska lyfta fram det. Det är ointressant med platta och idealiserande porträtt av människor. Det är viktigt, och roligare, att se människor med alla deras sidor.