– Motståndarna rör sig ju inte så snabbt i sidled precis, påpekar hon.

Fast det gör inte hon heller, i sin rullstol.

– Men jag är ensam om att spela i rullstol, och är därmed en ganska svårläst spelare, konstaterar hon nöjt.

Vi träffar henne under en träning i Spårvägens hall i Midsommarkransen. Spelet är i full gång, det skrattas en del och tränaren ropar att "nu kör vi forehand-forehand". Några sitter och tar en kaffe.

– Vi brukar vara runt 30 här, men är ett 50-tal på papperet. Den här sjukdomen kan vara rätt grym. Vissa dagar kan man varken stå eller röra sig, säger Maria Wäneskog.

För Maria Wäneskog, som drabbats av Parkinsons sjukdom, har pingisen inneburit nya vänner, resor och upplevelser. Samt nu senast en guldmedalj i VM.

Angie Gray

Fokuserar

Ryckiga rörelser, sämre balans och stelhet är de synliga symtomen.

– Men när man fokuserar på bollen är det som att det försvinner. För min del så tror jag att pingisen bromsar sjukdomsförloppet.

Värre är det med det som inte syns, som sömnrubbningar och depression.

– Många deppar ihop och förlorar sitt sociala sammanhang. Pingisen gör att jag kommer upp, har rutiner, träffar nya människor. Vi har så roligt! Och ta till exempel att åka färdtjänst, jag träffar chaufförer från världens alla hörn, säger hon.

"När man fokuserar på bollen är det som att symtomen försvinner" säger Maria Wäneskog.

Angie Gray

Sjuksköterska

Maria Wäneskog var bara 50 när hon fick diagnosen. Hon är sjuksköterska och jobbade på Jakobsbergs sjukhus med palliativ vård.

Sjukdomen visade sig genom att hon började gå konstigt. En dag förlorade hon balansen och ramlade över en patientsäng. Då skickades hon till akuten och snart konstaterades Parkinsons sjukdom.

Hon fick anpassade arbetsuppgifter och kunde jobba halvtid ytterligare några år.

Men numera är det pingis för hela slanten. Tre träningar i veckan. Fem VM, där hon tog guld i dubbel förra året, och nu i oktober kom hon hem med en guldmedalj i singel.

För när hon via Parkinsonförbundet kom i kontakt med pingisen för några år sedan var hon inte sen att haka på.

– Jag spelade pingis i källaren med mina bröder när jag var liten, och i skolan på lunchrasterna. Det är ju så kul!

Det är full fart vid alla borden när parkinsonpingisen tränar i Spårvägens hall i Midsommarkransen. Idag får tränaren Jessica Larsson spela mot en världsmästare.

Angie Gray

Många ville testa

Hon ville att fler skulle få chansen. Tillsammans med Spårvägen, och med pengar från Allmänna arvsfonden, drogs projektet Pingis Parkinson igång i januari 2024.

Projektledaren Jessica Larsson berättar att målet var att 200 personer skulle komma och testa, ett mål de redan nått. Nu har de höjt ribban till 200 aktiva pingisspelare.

Bara i Stockholm spelas numera Parkinsonpingis i Norrtull, Österåker och Rotebro, förutom hos Spårvägen i Midsommarkransen.

För Truls-effekten har nått även de med Parkinsons sjukdom.

– Ja, så är det. Men vi har ingen kö, då de flesta kan träna på dagtid när det finns ledig tid i hallarna. Det är värre för alla barn och ungdomar, där räcker inte hallarna till och de kan få köa i två år för att få börja spela, säger hon.