Ett plötsligt höstregn strilar ner över Majroskogen. Bland träden doftar det av mossa, löv, jord och bark.
Rosie Fors och Anders Tranberg bor båda nära det 64 hektar stora skogsområdet; Rosie i Tallkrogen och Anders i Svedmyra.
– Jag känner mig hemma i skogen. Här har jag gått hundpromenader och plockat bär och svamp. På en bergknalle brukade jag stå och öva saxofon – det kan man inte göra i ett hyreshus, berättar Rosie Fors.
I skiftet mellan 80- och 90-tal hamnade hon i en infekterad kamp för skogen hon älskade. Som aktiv i Tallkrogens socialdemokratiska förening, fick hon nys om planer på ett stort bostadsprojekt i skogens mitt.
1000 lägenheter ville HSB och det socialdemokratiska fastighetsborgarrådet bygga, i det som då kallades Majrohöjden.
Drog igång aktionsgrupp
Rosie Fors gick emot partilinjen och mobiliserade motstånd på hundpromenaderna.
– Vi samlades i skogen med våra hundar och då spred jag den här informationen till folk, berättar hon.
Snart var aktionsgruppen Rädda Majrohöjden bildad, med representanter i Tallkrogen, Svedmyra och Bandhagen. De tryckte upp flygblad där de argumenterade mot bostadsplanerna: ”Vi behöver vår enda gröna lunga för kommande generationer. VI VILL LEVA; INTE BARA BO!”.
Kampanjen lyckades. Rosie Fors minns ett möte i en knökfull lokal i Tallkrogen, där hennes dåvarande partivänner ”stod som fågelholkar”, överrumplade av det kompakta motståndet.
Ett av flygbladen från aktionsgruppen Rädda Majrohöjden. Rosie Fors ritade kartan.
Rosie Fors
Elljuspår stoppades
Även senare har det funnits bostadsplaner. På Svedmyrasidan har skogen naggats i kanten för nya hus, men bara ett fåtal.
Senaste striden stod 2017 och handlade om elljusspår. Den gången organiserades motståndet på Facebook, i gruppen Majroskogens vänner.
– Det har funnits ett engagemang för skogen under väldigt lång tid, konstaterar Anders Tranberg, som inte bara bor nära utan också är ordförande för Naturskyddsföreningen Stockholm.
Angie Gray
Gamla träd
Förra veckans besked om naturreservat ser han lite som att gå i mål.
– Ett otroligt glädjande besked. Vi har jobbat länge för att göra Majroskogen till naturreservat, bland annat genom att undersöka skogen för att hitta arter som visar att den är skyddsvärd, berättar han och går fram till en knotig tall:
– Den här är ett typexempel. Den vittnar om Majroskogens långa skogshistoria. Jag skulle uppskatta att den är minst 250 år, säger han och visar på den tjocka pansarliknande barken.
Redan 2007 skrev han en rapport om att Majroskogen uppfyllde kraven för reservat.
– Här finns en väldig variation av naturtyper. Hällmarkstallkskog, gammal granskog, inslag av små kärr som vattenfylls på vår och höst, säger han och nämner också fågelarter som mindre hackspett och duvhök.
Stolt över insats
På väg tillbaka ut mot vägen frågar jag Rosie Fors hur hon känner kring sin insats då för över 30 år sedan.
– Lite stolt är jag, det ska jag erkänna. Ingen är gladare än jag att det blir reservat.
Angie Gray