Trots att duon känt varandra i över ett decennium hade tanken på att jobba ihop aldrig slagit dem. I alla fall inte före Carinas dröm för lite över två år sedan.
– Vi var på Mallorca och skrev en bok, jag såg till och med i drömmen hur vi – i slow motion – gjorde en high five över bordet för att ”ploten” var så bra, säger hon.
Sofie minns att hon stod i sovrummet på övervåningen i villan när Carina ringde dagen därpå och återberättade historien.
– Det var ett härligt samtal! När jag lade på tänkte jag: Vänta lite, missade jag just världens möjlighet?
Det gjorde hon inte. Drömmen blev sann, även om resan gick till ett boutiquehotell på Rhodos. Där stack de ut bland alla förälskade par.
I Carinas dröm avverkade de 40 sidor om dagen. Verkligheten var lite mer … verklig. Men med ett Google docs-dokument framför sig såg de på varsin dator grundhistorien vakna till liv. Arbetet delades strikt upp mellan dem, enligt principen tio kapitel var. Upp till nio timmars arbete om dagen resulterade i 120 sidor grundhistoria. och i höstas landade deras debut, ”Födelsedagen”, på bokhandelsdiskarna.
Väldigt strukturerad
– Vi brainstormar väldigt bra ihop. Medan jag är den glada idioten som går före och köttar på följer Sofie efter med rödpennan, men det som blir kvar är bra. Hon har en helhetsssyn där varje kapitel har en början, en mitt och en cliffhanger. Och en tanke om varför varje kapitel är med, säger Carina Bergfeldt.
Sofie Sarenbrant fyller i:
– I vanliga fall har jag har ingen att bolla med förutom förlaget, så våra diskussioner är verkligen berikande. Det är ganska ensamt och mörkt att sitta där själv på hösten och ifrågasätta allt. Att skriva tillsammans blir så levande. Vi spelar till och med upp vissa scener, som rollspel.
Medan de spånade fram en scen där en person ska ta sig förbi en annan som är knivbeväpnad sprang de till exempel omkring och jagade varandra med en fjärrkontroll, som fick ”agera” vapensubstitut.
Bok nummer två, Långfredagen, kom ut för knappt två veckor sedan. Det är ett kammarspel som utspelar sig under en gisslansituation i samband med en talkshow (!) på SVT.
Till den har de behållit men skruvat på konceptet. Nu är uppdelningen friare. Om någon gillar en viss karaktär tar hon just den biten. Dessutom är Sofie flitigare med ”rödpennan”.
– När vi känner varandra bättre vågar jag vara hårdare – det är jag ju mot mig själv. Så jag har varit helt obarmhärtig, haha, säger hon.
”Den lata”
Även när det gäller att förhålla sig till fakta är Sofie mer minutiös.
– Med allt som har med talkshowen att göra har jag varit noga, men när vi pratade med en bombexpert som sa att man måste ha ett säkerhetsavstånd på 800 meter när de utrymmer en byggnad under bombhot innebar det att vi var tvungna att skriva om hela skiten. Då tänkte jag – eftersom jag är den lata – att vi kunde strunta i det, säger Carina Bergfeldt.
Det gick Sofie inte med på.
– En polis kan absolut göra fel i en bok, men då ska författaren veta om det, säger hon.
Sofie Sarenbrant låter alltid två poliser läsa hennes böcker före tryck. En av dem hittade inte en enda sak att anmärka på den här gången..
– Jag frågar varje gång: Betyder det här att jag kan bli polis? Nej, du måste nog skriva några böcker till innan du kan komma och jobba hos oss, svarar de, säger hon.
Tuff deadline
Även om Carina Bergfeldt hunnit skaffa sig mer rutin till ”Långfredagen” hade de fyra månader mindre på sig, vilket innebar en stress för henne. Hon spelade dessutom in en säsong av sin talkshow samtidigt.
Återigen fick rollspelandet en viktig – och förlösande –roll.
– Vi visste inte riktigt hur det skulle sluta och satt och pratade om det. Utan att tänka på det började vi spela scenen och satt plötsligt och höll varandras händer. Plötsligt rann Sofies tårar. När vår lilla låtsaslek fick henne att böla insåg vi att vi var något på spåren och kunde slappna av lite, säger Carina Bergfeldt.
Sofie Sarenbrant summerar:
– Då visste vi att så här måste det sluta!