Att komma upp till Ormberget i Gröndal är lite som att hamna i en annan tid. Inbäddade i lummig grönska ligger tolv så kallade hyresvillor, byggda under 1900-talets första år. En gång fanns runt 100 sådana villor i Gröndal. Bara de här står kvar.
– Det är unikt att det finns kvar så fina gamla arbetarhem. Oftast är det högreståndsbostäder från äldre tider som bevarats, säger Tove Södersten, Gröndalsbo sedan barnsben och arkitekt med intresse för kulturminnesvård.
Mitt i träffar henne vid Sjöbjörnsvägen i slutet av maj, när syrenerna blommar för fullt. Vi tar oss en titt på villorna tillsammans. De flesta har ljust putsade fasader och plåttak. Glasverandor, burspråk, torn och balkonger med snickarglädje ger dem en unik prägel.
– Trots att det var enkla arbetarhem byggdes de med omsorg. Och varje villa fick en trädgård med trädgårdsland och fruktträd, säger Tove Södersten.
Villa Eliseberg med ljusgul, putsad fasad, vita fönsteromfattningar och gröna träbalkonger med snickarglädje.
Angie Gray
En av arbetarvillorna, inbädddad i försommargrönska.
Angie Gray
De flesta revs
Numera utgör villorna ett riksintresse för kulturmiljövården. Den statusen har de inte alltid haft. Gröndals tomt- och byggnadsaktiebolag köpte marken runt förra sekelskiftet. Sedan byggdes cirka 100 hyresvillor med ettor och tvåor, för arbetare som jobbade i närområdets framväxande industrier.
De flesta av villorna revs sedan byggmästaren Olle Engkvist köpt dem på 1940-talet. Hans vision var att skapa ett modernt Gröndal. Han ville få bort det gamla och slitna.
– Men av någon anledning revs inte alla. De här blev kvar. De överlevde efterkrigstidens rivningshysteri och två planerade stadsplaner, 1946 och 1968, säger Tove Södersten.
Arkitekten Tove Södersten har bott i Gröndal i större delen av sitt liv och känner starkt för områdets historia.
Angie Gray
Vi stannar till vid villan som heter Lugnet. Här bodde hon själv i ett par år, i en etta som hade renoverats hårt på 1980-talet. Tove Södersten, som intresserade sig för platsens förflutna, återställde sekelskifteskänslan där. Väggar och tak återfick sina tidiga kulörer och ytskikt, hon satte in en kakelugn och lät en plåtslagare skapa en spiskåpa med rätt känsla, till exempel.
Tove Söderstens lägenhet, sedan hon renoverat fram känslan från tidigt 1900-tal.
Tove Södersten
Känslan är kvar
Nu är de gamla hyresvillorna bostadsrätter och många smålägenheter har slagits ihop till större. Men känslan häruppe är kvar, tycker Tove Södersten.
– Det är nog inte alla Gröndalsbor som känner till de här husens historia. Det är roligt om den blir mer känd.
Riksintressen – en fysisk historiebok
Föreställ dig en skattkarta där varje plats berättar en del av Stockholms historia. Riksintressen skyddar dessa kulturmiljöer och integrerar dem i dagens samhälle.
Riksintressen är statens verktyg för att bevaka och skydda områden av nationell betydelse. Dessa områden kan vara både mark- och vattenområden och är viktiga för olika samhällsintressen, som kulturmiljöer, transporter eller totalförsvaret.
– Riksintressanta kulturmiljöer fungerar som en fysisk historiebok. Man ska kunna få bra exempel ur vår 10 000-åriga historia, säger Tina Mathiesen, handläggare på Riksantikvarieämbetet.
Många fornminnesmiljöer
Stockholms län är särskilt rikt på riksintressanta kulturmiljöer tack vare dess skärgård, landsbygd och herrgårdsmiljöer, berättar hon. Dessutom finns många fornlämningsmiljöer, såsom runstenar och gravfält, i norra norra delen av länet, tillägger Johan Aspfors, även han handläggare på Riksantikvarieämbetet.
– Stockholm har så klart också intressanta bebyggelsemiljöer som räknas som riksintressen.
Blivit färre
I hela Sverige finns det ungefär 1 500 riksintressanta kulturmiljöer, varav 108 ligger i Stockholm. Sedan 1987 har få nya områden lagts till på listan, men under de senaste åren har vissa områden tagits bort eller krympt i storlek.
Detta beror på att de inte längre uppfyller de nya kriterierna eller har förändrats så mycket att deras kulturvärden blivit svåra att urskilja, förklarar Johan Aspfors.
Inte museum
Riksintressesystemet är statens främsta verktyg för att arbeta med kulturmiljöer ur ett helhetsperspektiv. Det fungerar som ett anspråk, medan direkt skydd av kulturhistoriska värden sker genom annan lagstiftning.
Kommunerna har det största ansvaret för riksintressen genom att integrera dem i sin samhällsplanering, och Länsstyrelsen övervakar att detta sker på rätt sätt. Men riksintressanta kulturmiljöer behöver inte bevaras som museer, förklarar Tina Mathiesen.
– Man ska kunna utveckla och förändra området, men man måste ta hänsyn så att historien fortfarande kan upplevas, säger hon.
Som en historiebok.
Här är alla olika riksintressen
En lista på de olika riksintressena som finns enligt miljöbalken 3 kap. och vilka myndigheter som ansvarar för dem:
Rennäringen – Sametinget
Yrkesfisket – Havs- och vattenmyndigheten (HaV)
Naturvården – Naturvårdsverket
Friluftslivet – Naturvårdsverket
Kulturmiljövården – Riksantikvarieämbetet
Fyndigheter av ämnen och material – Sveriges geologiska undersökning (SGU)
Anläggningar för industriell produktion – Tillväxtverket
Anläggningar för energiproduktion och energidistribution – Energimyndigheten
Anläggningar för slutlig förvaring av använt kärnbränsle och kärnavfall – Strålsäkerhetsmyndigheten
Anläggningar för kommunikation, elektronisk – Post- och telestyrelsen
Anläggningar för kommunikation, trafikslagen – Trafikverket
Anläggningar för avfallshantering – Naturvårdsverket
Anläggningar för vattenförsörjning – Havs- och vattenmyndigheten (HaV)
Totalförsvarets anläggningar – Försvarsmakten
Det finns också riksintressen enligt 4 kap. miljöbalken, som gäller större områden med stora natur- och kulturvärden och värden för friluftslivet. De omfattar delar av våra kuster, fjäll och älvar.
Källa: Riksantikvarieämbetet/Boverket
Tina Mathiesen och Johan Aspfors, handläggare på Riksantikvarieämbetet, berättar hur riksintressen fungerar.
Privat/Pekka Pääkkö