Och visst, historien om den besegrade som reser sig och mot alla odds kommer tillbaka till toppen är älskad. Så älskad att det har skrivits ett oräkneligt antal böcker och gjorts minst lika många filmer om ämnet.
Men det finns comebacker man gärna slipper, och då talar jag inte om när ditt lag tappar en stor ledning och förlorar, till synes helt i onödan, utan om den när vintern kommer tillbaka.
Vi som lever där vi lever vet var vi lever, så att säga.
Vi är fullt medvetna om att det blir mörkt och kallt efter en sommar som känns alltför kort (2018 borträknad, inte ens Tomas Ledin kan säga något om den), det är bara att acceptera. Vi klarar det för vi vet vad som väntar och vi har alltid den där första vårdagen.
Den när man inte knäpper rocken och faktiskt svettas lite i solen. Vi vet också att det inte kommer att hålla. Att värmen kommer ge vika, att det kommer regna, blåsa och till och med snöa, men det finns ändå gränser för vad man orkar.
Vintercomebacken som slog till nyss, till exempel.
I dag (måndag) la jag fram sonens overall igen, till hans stora förtret. Sommartid, lägg ägg.
På redaktionen pratar vi om grusupptagningsartikeln – den som alltid bör skrivas – och jag tog ett par härliga bilder längs Stockholmsvägen som bara andades vår.
Nåväl, jag får svära i tysthet samtidigt som jag drar rocken tätare kring kroppen och blicka framåt. Det blir ljusare och det här är nummer 13, 2023. Jag anar den långa (riktigt låååånga) ledigheten som väntar på mig ett dussin nummer längre bort.
Så vi håller ut. För vi vet var vi lever och att man inte alltid behöver gilla en comeback.