Jag släpar mig långsamt fram till skogsbrynet utanför vår lägenhet. Mammakorven och överdragsbyxorna är på. En gedigen uppsättning nässpray, näsdukar och halstabletter sväller i fickorna.

Jag sätter mig med ryggen mot ett träd i ett försök att insupa lite D-vitamin i eftermiddagssolen. En äldre dam stannar till framför mig och låter sin hund uträtta sina behov.

Jag och damen får ögonkontakt en sekund. Jag undrar vad hon tänker när hon ser denna hostande mammakorv med rinnande näsa, nedsänkt i mossan.

Kollektiv sjukdomshärva

Februari och de första veckorna i mars har bjudit på en av de värsta förkylningsperioderna på länge. Både jag och min sambo har drabbats av denna kollektiva sjukdomshärva.

Hur man hanterar de plötsliga dagarna av vila kan se olika ut.

För vissa kan det komma som en efterlängtad paus där man snörvlandes kan titta på sina favoritserier. För andra kan det vara en irriterande käpp i hjulet, till och med en skräck att behöva stanna upp och sätta sitt liv på paus.

Duktig flicka

För egen del blir varje sjukdomstillfälle lite av en personlig kris. För någon som lider av duktig-flicka-syndrom är soffliggande och serietittande inte optimalt.

Jag gör allt i min makt för att visa att jag kan vara effektiv ändå. Torkar hyllor när orken finns, ser över ekonomin, djupdyker i den alltmer kaosartade omvärldspolitiken. Sneglar på jobbmeddelandena och masar mig ut i solen. Sånt som en duktig flicka ska göra.

Men det kanske finns ett problem med det här. Om man inte kan ge sig själv en paus när man är sjuk, när ska man kunna göra det då?

Det kommer finnas ännu mindre tid när hälsan är återställd och livet komemr tillbaka i sin vanliga rullning. Kanske är det inte alltid så dumt att stanna kvar i soffan.

Och tycka lite synd om sig själv.