– På midsommarafton satte jag spaden i backen, säger i dag framlidne snickaren Helge Karlsson i en ljudfil upplagd på nätet av Skarpnäcks trädgårdsstadsförening.

Utan hjälp av vännerna, som tyckte Helge flyttat ut på landet, byggde han huset bit för bit.

– Jag flyttade in till julen 1927. Då hade jag bara köket färdigt.

Helge Karlsson byggde ensam, men i egnahemsrörelsen var det vanligt att flera familjemedlemmar hjälptes åt, som här vid ett bygge i Stockholm 1935.

Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA)/1935/Stadsmuseet i Stockholm

Frukt av bostadspolitiken

Många hantverkare blev Helges grannar. Runt om i Pungpinan växte hus för hus upp samma år. I listan över riksintressen står att husen här är "ett av de tidigaste exemplen på den kommunala bostadspolitiken, som gick ut på att skapa "småstugeområden" med "självbyggda hus för arbetare."

När Mitt i svänger ner på Lugna gatan passeras snart Laduplan som i dag är lekplats och park. Här stod ladan där Helge Karlsson och de andra Pungpineborna kunde hämta cement och verktyg. Här hade också nybildade kommunala Småstugebyrån sitt platskontor.

– Helge Karlsson ja, han bodde på Trohetsvägen, säger 84-åriga Ingrid Konnbjer som öppnar dörren till huset hon varit trogen sedan födseln 1939.

Lugna gatan 1927.

Holmén, Erik/Stadsmuseet i Stockholm/1927

En cyklist trampar upp för Lugna gatan nästan 100 år efter husen byggdes.

Anders Björklund

På Arbetsvägen där hon bor syns områdets enhetlighet tydligt. Många hus är visserligen ombyggda och utbyggda. Men på ena sidan gatan har alla hus sadeltak. På Ingrid Konnbjers sida är det idel brutna tak som gäller.

Ingrids far Rudolf var bergsprängare och finns omnämnd i en bok från 1944.

Anders Björklund

Riksintresset vägs in

Området pekades ut som riksintresse 1987. Men redan på 1970-talet, när Ingrid och hennes man ville förlänga både över- och undervåning, satte Stockholms stad stopp. Bara undervåningen fick förlängas.

– Det var tvunget att framgå vad som var utbyggnad och själva orginalhuset, förklarar hon.

"Det är mest vid förändringar av huset man tänker på riksintresset. Jag känner inte att det är någon idé att ansöka om solceller på taken" säger Mattias Eriksson som tagit tag i rör han tror har 100 år på nacken.

Anders Björklund

Men riksintresset har påverkat även större planer. Halvcirkeln med radhus som stod klara på Länsrådsvägen 2009 ligger nämligen mellan småstugeområdet och Skogskyrkogården som är ett annat riksintresse.

Från Skogskyrkogårdens entré syns de nya radhusen som också angränsar till riksintresset i Pungpinan.

Anders Björklund

I planeringen tyckte Stadsmuseet att bygget var för stort, medan länsstyrelsen var mildare i kritiken. Staden landade dock i att husen skulle bli ett lyft jämfört med bensinmack och annat som fanns här.

"Dansbaneeländet" blev kärt minne

Om detta framtida riksintresse visste förstås pionjären Helge Karlsson inget när han tillsammans med andra i villaägarföreningen byggde dansbana 1939. På den tiden rasade debatten om det så kallade "dansbaneeländet" i Sverige. Och dansbanan byggdes efter stridigheter i föreningen. Kritikerna befarade att dansbanan skulle locka till sig "ligister" och ge både "dragspelsgnäll och stoj och skrän".

Men Ingrid Konnbjer har bara positiva minnen av Helge Karlssons bygge.

– Där var det både midsommar- och höstfest. Alla barn var med.