Sent i söndags kväll hörde Sara Zentner helikoptrar hovra utanför. Hon reagerade som de flesta gör numera, när de hör ljudet av helikoptervingar i sitt område.
– Å, nej, inte nu igen. Inte en skjutning till. Jag gick ut i trädgården och tände där. Jag tänkte att ingen på flykt skulle kunna gömma sig där, säger hon.
Mitt i träffar henne i Fruängens centrum på måndagsmorgonen. Liksom många andra är hon på väg till t-banan och jobbet. Gårdagskvällens händelser känns tunga.
– Jag hade mycket väl kunna vara på torget, om jag hade varit ute på någonting på kvällen. Det känns otäckt att de som skjuter saknar spärrar. Det är bra att polisen är här nu, säger hon med en nick mot polisbilen som står parkerad på torget.
Polisen var på plats i Fruängen på måndagen.
Märta Lefvert
En person anhållen
Det var vid 21-tiden i söndags kväll som larmet gick. Två unga personer hade skjutits vid Fruängstorget. Pådraget var stort. De två skadade personerna fördes i ilfart med ambulans och ambulanshelikopter till sjukhus. Området genomsöktes av poliser, både på marken och från luften, där helikoptrar hovrade. På natten kom beskedet att en person gripits.
– En person kunde under kvällen gripas av polis och anhölls av jouråklagare på sannolika skäl misstänkt för försök till mord och grovt vapenbrott, säger åklagare Ingrid Viklund, som leder förundersökningen, i ett uttalande.
Såg blodfläckar
25-åriga Emma Strömberg, som bor vid busstorget, hörde ljuden och gick ut på balkongen för att titta.
Först höll hon sig hemma, av rädsla. Men efter ett tag gick hon ut för att få mer koll på situationen.
– Då såg jag blodfläckar nedanför bron, vid trappan. Det var otäckt. Jag hade jättesvårt att sova i natt, kollade nyheterna hela tiden. Det känns otryggare här nu, säger hon.
"Vilken tur att jag inte var ute vid den tiden", säger Fruängsbon Marie Lindqvist, här med hunden Lovis
Märta Lefvert
Marie Lindqvist, 62, har bott i Fruängen sedan hon var 19 år. Hon är ofta ute med hunden Lovis. När Mitt i träffar henne tar hon en liten paus i centrum.
– Jag sitter just och sms:ar min dotter som bor i Bredäng för att berätta om det om hänt. Där skjuts det ju också. Det är hemskt. Och det är tragiskt att det så ofta är unga personer som skjuter.
Hoppas på kamerorna
När Marie Lindqvist hörde helikoptrarna på söndagskvällen förstod hon med en gång vad som hänt. Nu hoppas hon att kamerorna som sitter monterade i centrum har fångat förloppet.
– Det är bra med kameror. Jag har inget emot att de filmar mig och blir inte kränkt av det. Jag hoppas att de kan se på filmen vem som gjorde det här, säger hon.
Skjutningarna lägger tung sordin på stämningen i Fruängen centrum. Men ingen som Mitt i pratar med är förvånad.
– Jag slår det ifrån mig. Är det inte i Bredäng så är det här. Det är bedrövligt men det är inget som förvånar längre. Så här dagen efteråt kanske jag funderar lite över tryggheten här, men det kommer att gå över. Jag känner mig inte rädd, säger Tor-Björn Jensen, 61.
En förundersökning om mordförsök och grovt vapenbrott har inletts. Ingen information har lämnats ut om misstänkta motiv eller om kopplingar till gängkriminella grupperingar.
"Människor frågar sig vart vi är på väg"
Under måndagen fanns kommunens krisstödjare, fältare, poliser och Vårfrukyrkans diakon på plats i Fruängen, för alla som behövde prata efter skjutningarna.
– Vi får inte tappa hoppet om det goda, säger diakonen Raad Lazo.
Diakonen Raad Lazo skulle egentligen ha varit ledig på måndagen. Men på morgonen ringde kyrkoherden och bad honom att komma till Vårfrukyrkan och arbeta. Det gjorde han förstås. Som själasörjare är hans uppgift att lyssna in människors oro och ge stöd.
– Det var självklart att åka hit. Det har kommit in människor då och då under hela dagen. De är oroliga och frågar sig vad som händer i samhället och vart vi är på väg, säger han.
Beredskap och vana
Ute på Fruängstorget är stadsdelsförvaltningens krisstödjare på plats under måndagen och inne i fritidsgården har fältassistenter slutit upp. På torget finns också polisen, som förstärkt sin närvaro efter söndagskvällens skjutningar vid torget, då två personer skadades allvarligt.
Den som vill kan också gå in i kyrkan, tända ett ljus och prata med diakonen. Både beredskap och vana finns.
– Tyvärr har det hänt tråkigheter ganska tätt på senare år. Då behöver människor prata och då finns vi här, säger Raad Lazo och nämner bland annat dödsskjutningen av en ung man på Mälarhöjdens IP och knivmordet på en 15-årig pojke i Älvsjö.
Men vad säger man då som diakon, för att lindra och stödja?
– Vårt jobb är förmedla hopp. Jag säger att vi inte får tappa hoppet om det goda och om att det goda ska segra.
Och hur ser vägen dit ut?
– Det är en stor fråga. Något som är jätteviktigt är att föräldrar tar ansvar för sina unga och håller koll på var de är och vilka de umgås med. Det måste man göra redan när de är små, innan de är stora och det kan vara för sent.
Vårt jobb är förmedla hopp.
Diakonen Raad Lazo är van vid att lyssna på människor i kris.
Märta Lefvert