Klockan närmar sig elva och matsalen på Östra gymnasiet börjar fyllas av elever som slår sig ner vid borden. Så såg det inte ut för fem år sedan.

När pandemin var över oss gapade korridorerna tomma och undervisningen skedde på distans. Då förvandlades Östra gymnasiets matsal till visirfabrik. Här satt kökspersonalen och skapade visir av overheadfilm, skumgummilister och resårband. Och i köket kokades det handsprit i stora 200-literskastruller.

– Vi fick dammsuga nästan hela Sverige för att få material. Vi gjorde 400 visir om dagen, sju dagar i veckan, säger rektor Stefan Wilkman.

Han körde runt och hämtade upp overheadfilmen på kommunens skolor. Och kontaktade byggföretag som kunde leverera skumgummilisterna. Till varje visir krävdes också 30 centimeter resårband.

Stefan Wilkman håller upp ett av visiren som han sparat. Östra gymnaset gjorde 15 000 visir totalt den där första pandemivåren.

Stefan Wilkman håller upp ett av visiren som han sparat. Östra gymnaset gjorde 15 000 visir totalt den där första pandemivåren.

Pekka Pääkkö

– Jag åkte runt till syberhörsbutiker i hela södra Stockholm, man hade ju tid att göra det. Sedan hittade vi en leverantör på nätet. Vi behövde ju 1,5 kilometer i veckan. Vi köpte kilometervis med resårband, minns Stefan Wilkman.

De var fyra, fem personer som satt med avstånd mellan varandra och gjorde visiren.

De levererades till Tallgårdens äldreboende och därifrån gick det ut till andra äldreboenden och till personal inom hemtjänsten. Huddinge var helt självförsörjande på skyddsutrustning tack vare produktionen på Östra gymnasiet.

Mazyar Keikhosravifar, lärare på anpassade gymnasiet, tillverkar visir.

Mazyar Keikhosravifar, lärare på anpassade gymnasiet, tillverkar visir.

Stefan Wilkman

Det var helt tomt på elever, nu fick vi plötsligt en uppgift.

Fick en uppgift

I början av pandemin gick det inte att få tag på handsprit. Gymansiet gjorde därför sin egen.

– Vi hittade ett recept på WHO:s hemsida som jag gav till vår kemiansvarige på skolan, sedan beställde han hem kemikalierna som behövdes. I början gick det att beställa till ett hyggligt pris innan marknaden kom i gång och sög upp allting. Sedan blandade vi spriten i grytorna i köket, säger Stefan Wilkman.

De hittade flaskor avsedda för tvål som de hällde spriten i och satte på egna etiketter.

Produktionen upphörde när kommunen kunde köpa in riktiga visir och handsprit. De fick en del ersättning från socialförvaltningen för materialet de köpte in. Men personalen ställde upp och jobbade helger helt ideellt.

– Det var en situation när alla ville göra någonting, alla ville göra nytta och hjälpa till. Det kändes meningsfullt. Det var helt tomt på elever, nu fick vi plötsligt en uppgift, säger Stefan Wilkman.

Han tycker att det är ett bra bevis på att det snabbt går att ställa om när det behövs.

– Det går att göra ganska mycket när man bjuder till. När man tänker på krisberedskap var det nästan som en övning. Jag tror att alla som var med kände att det var meningsfullt att göra någonting.

Kemilärarna blandar handspriten i 200-litersgrytor i skolköket.

Kemilärarna blandar handspriten i 200-litersgrytor i skolköket.

Stefan Wilkman