En dag går Lovas morfar plötsligt bort och hon hittar en magisk lampa som gör det möjligt för henne att träffa honom igen - men ingen tror på henne.

Det är handlingen i Viggbyholmbon Marianne Wannebys nyutgivna kapitelbok.

Vi träffar henne i huset i Viggbyholm, inte långt från stationen.

Tanken på att skriva en bok om döden kom när hennes barn började ställa existentiella frågor.

– Jag kände att jag inte visste vad jag skulle svara på frågorna och jag hittade ingen bok som beskrev ett potentiellt liv efter döden, förutom bröderna Lejonhjärta, säger hon.

Under promenader runt Rönningsjön inte långt från huset fick hon många ideer kring boken.

Stefan Källstigen

Förlorade sin morfar tidigt

Hon ville skriva om sorg och förlust från ett barns perspektiv. Hur ett barn kan uppleva en begravning till exempel, och den första tiden när någon gått bort

När Marianne själv var åtta år tog hennes morfar livet av sig hon beskriver att det kom lika oväntat som det gör för Lova i boken. Ingen ville berätta för henne vad som hänt.

– Jag förstod att det var något som inte stämde och sen blev det ännu värre när sanningen kom fram och jag förstod att alla hade ljugit för mig, även om de bara ville skydda mig.

Sorgen blev som en spark i magen och en händelse hon burit med sig hela livet.

– Det var den första förlusten i mitt liv. Jag önskar att någon hade sagt att det kommer bli lättare med tiden och gett mig hopp om att vi en dag kommer att ses igen.

Marianne har skrivit sedan hon var liten. Skrivandet började med att hon fick en dagbok, av just morfar, när hon var sex år. Skrivandet har varit en stor del i hennes liv sedan dess.

– Att skriva har alltid fallit mig naturligt, säger hon.

"Som förälder är man så himla rädd för att säga fel"

Förutom "Morfars lampa", som riktar sig till barn i åldern nio till tolv, har hon skrivit en bilderbok för yngre barn.

Hon hoppas boken kan öppna upp för samtal om döden, ett ämne som för många är tabu att tala om.

– Som förälder är man så himla rädd för att säga fel och att det ska bli ett trauma. Litteratur är ett perfekt sätt att ta sig an svårare ämnen, filtrerat genom en berättelse. Allt kan inte vara Musse och Helium.

– Ingen vet vad som händer när vi dör, säger hon.

De barn som läst boken har inte tyckt att den är för sorglig berättar hon.

– De flesta har tyckt att den är spännande och det visar att barn har behov av att läsa om de här ämnena, säger hon.

Vad tror du din morfar hade sagt om boken?

– Jag tror han hade tyckt om den, jag minns att han en gång sa- du ska inte tro att livet slutar med döden. Det har jag alltid burit med mig. Jag hoppas verkligen att det är så.